Från ett avlägset kontrollrum hade vår ankomst noterats. De stora dörrarna till förlossningsavdelningen ryckte till. De vaknade till liv, bröts sig loss, och började långsamt öppnas. Gnisslande. Som att de skrek. Varnade. Bad oss att vända om. Elmotorerna kämpade med de gigantiska tunga dörrarna, och när de var klara med sitt jobb var öppningen så stor att man skulle kunnat backa in en lastbil. Från ett rum långt där borta kom någon ut. Hon vred huvudet mot oss, samtidigt som hon med ena pekfingret påvisade att vi skulle följa henne. Som att hon lockade på oss. Vi tittade snabbt på varann, tvekade en sekund, men började sedan gå efter kvinnan. Förbi dörr nummer ett. Det var alldeles tyst. Inga spår av att det skulle finnas levande människor där inne. Ingen annanstans heller. Genom gångar. Jag funderade på om ens varelsen framför oss var levande, och synade noga den gråblåa stela pagefrisyren som stack upp ovanför den kritvita sjukhusrocken. Vi vek runt hörn, möttes av korridor efter korridor. Identiska. Oändliga. Ett myller av förgreningar. Höger vänster. Vänster höger. Fortfarande inte ett ljud, förutom varelsens släpande birkenstock mot den spräckliga linoliummattan. Förbi rum nummer fem. Nummer sex. Nummer sju. Hade inte siffrorna på dörrarna skiftat så hade hon lika gärna kunna ha lett oss runt i cirklar. Rum nummer åtta, nummer nio, tio, elva, tolv. Och där. Stopp.

Rum nummer 13