Skillnaden mellan att få barn nummer ett, i mitt fall Oliver, och få barn nummer tre, som är lilla du. Ja, det är viss skillnad, älskling. Låt mig försöka förklara.
När man får sitt första barn är det som att få en fet örfil, mitt i ett steg, så att man, snurrig och yr, byter riktning och börjar gå åt ett helt annat håll. Smack! Ingenting blir som det var innan. Och en kärlek större än allt annat slåss med tankar om att misslyckas. Livrädd och lycklig på samma gång. Två smaker som egentligen inte alls passar ihop, sött och salt, som en hallonskalle. Det första barnet avlivar den odödliga pojken och skapar en euforisk, men skitskraj, pappa. Man ömsar skinn, eller förpuppas kanske.
Barn nummer tre. Lyckan. Den finns där. Men även ett lugn, och nästan ingen rädsla eller nervositet. Och utöver det, ingen markant scenförändring från livet innan. Man har ställt alla frågor, och fått svaren. Lärt sig av misstagen. Man är mer beredd på vad som komma skall, vilket gör att man kan tillåta sig att luta sig tillbaka och koppla av. Njuta över privilegiet att kunna skapa liv.
Det är en liten del av skillnaden. Det som däremot är det samma för alla barn oavsett turordning är kärleken till dem. Det är något som man tänker sig vore omöjligt när man har fått den första och känt kraften, är att man skulle kunna känna lika mycket för någon igen. Men det gör man. Sitt andra barn. Och sitt tredje. Exakt lika mycket.
Men fjärde…nä, det skulle vara omöjligt att kunna älska någon lika mycket som jag älskar er! ;)
Puss/
Pappa
Mitt Junibarn 