Nej älskling, förra texten var naturligtvis en sanning med modifikation. Jag lade en mörk hinna över den. Men sanningen är, att fast det var ljust och trevligt, och bra bemötande, så stämmer siffran på rummet. När sköterskan tog tag i dörrhandtaget så viskade jag väsande med darr på rösten ”tretton…”. Hon frös till, tvekade och tittade på mig. Jag skrek ett primalskrik rakt ut, och hon sket på sig.. Nej. Jag skulle ju hålla mig till sanningen. Hon frös till och tittade på mig, och jag sa att jag bara skojade, att det inte spelade någon roll. Men jag kan tänka mig att det finns vidskepliga par som valt bort det rummet. Nu fick vi flytta till ett större rum innan du föddes ändå. Så skyll inte dina eventuella fel och brister på spökhistorier!

Puss/
Pappa

Från ett avlägset kontrollrum hade vår ankomst noterats. De stora dörrarna till förlossningsavdelningen ryckte till. De vaknade till liv, bröts sig loss, och började långsamt öppnas. Gnisslande. Som att de skrek. Varnade. Bad oss att vända om. Elmotorerna kämpade med de gigantiska tunga dörrarna, och när de var klara med sitt jobb var öppningen så stor att man skulle kunnat backa in en lastbil. Från ett rum långt där borta kom någon ut. Hon vred huvudet mot oss, samtidigt som hon med ena pekfingret påvisade att vi skulle följa henne. Som att hon lockade på oss. Vi tittade snabbt på varann, tvekade en sekund, men började sedan gå efter kvinnan. Förbi dörr nummer ett. Det var alldeles tyst. Inga spår av att det skulle finnas levande människor där inne. Ingen annanstans heller. Genom gångar. Jag funderade på om ens varelsen framför oss var levande, och synade noga den gråblåa stela pagefrisyren som stack upp ovanför den kritvita sjukhusrocken. Vi vek runt hörn, möttes av korridor efter korridor. Identiska. Oändliga. Ett myller av förgreningar. Höger vänster. Vänster höger. Fortfarande inte ett ljud, förutom varelsens släpande birkenstock mot den spräckliga linoliummattan. Förbi rum nummer fem. Nummer sex. Nummer sju. Hade inte siffrorna på dörrarna skiftat så hade hon lika gärna kunna ha lett oss runt i cirklar. Rum nummer åtta, nummer nio, tio, elva, tolv. Och där. Stopp.

Rum nummer 13

Du är en liten flicka som är väldigt enkel att ta hand om. Hittills. Nästan för bra för att vara sant. Förutom att din mamma måste mata dig var tredje timma så är det ingen större förändring mot livet innan. Förutom allt gosigt såklart. Får man ha sån här tur, eller tänker du bli ett litet monster snart?

Puss/
Pappa

Torsken är back with a vengeance. Ramlösa funkade tydligen bara 1997. Nu är det nya rön. Vi har precis penslat din lilla tunga med bikarbonat. Men som din gammelmormor Sara alltid sa: ”Det går över tills du gifter dig!”
Vi får verkligen hoppas att det stämde i det här fallet, annars fick du väl ett par tuffa tonår? ;)

Jag måste säga att det är en helt magisk årstid att få barn. Det är ett tips jag ger dig, gör mig till morfar i juni månad. Du har legat i skuggan och sovit, medan Milla och jag spelat fotboll. Mamma är i stan och hämtar din mormor. Hon ska följa med till Millas skolavslutning. Nej, dags att du vaknar snart.

Puss/
Pappa

Så, då har du sett din första landskamp i fotboll. Check. Vi vann. Farbror Zlatan gjorde två mål mot färöarna. I övrigt så händer det inte så mycket i ditt liv just nu. Du äter, sover, bajsar, sitter och tittar. Dina fyra absoluta favoritsysselsättningar. Exakt samma som mina. Vi har så mycket gemensamt älskling.

Du fick lite ”torsk” på tungan. Som vitt slem. Men det verkar ha avtagit sen jag penslade lite Ramlösa på det. Du hade lite inflammation i ena ögat, igår. Även det borta nu, men jag ser att du har lite gegga i det andra nu.

Puss/
Pappa

Jag och mitt nya liv. Du. Vi slumrar. Klockan är kvart över tre på dagen, men vi känner inga krav. Långt borta i medvetandet noterar vi svagt de svala vindpuffarna från den öppna altandörren, och bakom den fladdrande sovrumsgardinen hörs avlägsna tecken på att världen rullar vidare därute. Utan oss. Vi bryr oss inte.

Puss/
Pappa

Du och jag

Din mamma idag. För nio dagar sedan var du därinne. I den smala delen. Jag har sagt det förut, säger det igen: Hon är ingen kvinna, hon är en robot!

Du föddes vid sus av björkar
i juni när sommaren log.
Där ute spelade vinden
en visa för blommor och skog.

Doften av vita konvaljer
smög runt din vagga den natt
du junibarn föddes till världen
som fylldes av solsken och skratt.

Jag önskar din levnad fick vara
så ljus som en försommardag,
en vandring på mjuka stigar
du junibarn – önskar jag.

.

– Alva Möllerström

God morgon lillfisan. Grattis på 9-dagarsdagen. Du och din mamma sover fortfarande. Hade tydligen ingen vidare natt. Så kan det vara. Vi har blivit lite bortskämda med dina sovvanor hittills i ditt lilla liv. Men, av erfarenhet så kan jag nog lova att det kommer att bli ett par tuffa rackare då och då.

Jag har precis lämnat Milla på skolan. Parkskolan. Lite av en idyll så här års. Mycket grönt, lövträd, och fågelkvitter. Gick du också där? Inte omöjligt. Det verkar som om vi äntligen har rotat oss. Peppar peppar. 3 år nu. Vi trivs riktigt bra här i Kalle Baah-land. Jag saknar inte stan en sekund.

Puss
Pappa