(detta inlägg är saxat från telefonen och är egentligen skrivet den 2/6-2013)
Den första juni gick slemproppen. Det var väl trevliga inledningsord i boken om ditt liv? Haha. Du ligger just nu och sover på mitt bröst, så jag passar på att skriva lite till dig. Innan jag glömmer bort detaljerna. Var var jag.. Slemproppen, ja, i vecka 35, dag fem.. Ah! Se där, lite gravvsnack har jag i mig ändå. Några facktermer borde man väl snappat upp som trebarnsfar.
Din syster, Milla, snart 8 år nu, hade granntjejen Ebba, nåt år yngre, på övernattning. Men Ebba vaknade kl två på natten och storgrät, otröstlig, så Sanna följde henne hem. Hon bodde i huset rakt över, mitt emot vår garageinfart. Sanna hade ändå inte hunnit somna än. Hon sov dåligt den här tiden, vaknade flera gånger per timma. Gjort så senaste veckan. Vi märkte att något var på gång, hon med sin kropp, och jag med hennes humör. Sanna är din mamma alltså, om du inte förstått det, fast här hade hon dig fortfarade i magen. ;)
Söndag morgon, den andra juni, 2013, kl 07:30. Vattnet gick. I sängen. Eftersom det var nästan en månad för tidigt så blev vi hänvisade att åka upp till förlossningen, fast Sanna ännu inte kände några värkar. Vi tog det lungt. Ringde, packade. Farmor Åsa hämtade Milla, eller mötte upp halva vägen från henne och Görans hem i Motorp, mitt i djupaste urskogen. Sen åkte Sanna och jag in till norrköpings lasarett vid ca halv tio. Oliver, din bror, låg fortfarande och sov. Nyss fyllda 16 år. Tonårskoma. Knappt att han förstod vad som hände, fast vi väckt honom två gånger och förklarat. ”Oliver, vattnet har gått!” ”Öhh, ..Vart?”
Det började som en mulen dag, men blev snart molnfritt. Klar himmel och skinande sol. Sommaren var här på riktigt. Gatorna var tomma. Den stora parkeringen lika så. Lugnt på förlossningen. På hela sjukhuset. Lite öde. Skönt. Ingen stress.
Det var en viss väntan innan du ville ut, men sen gick det fort. Mormor Katarina och jag satt på var sin sida om din mamma, som kämpade duktigt. När krystvärkarna väl satte igång så ploppade du ut efter bara tjugo minuter. Kl.16:35 tittade du fram. Ett gällt litet gråt kom ur dig direkt, och det var så underbart att höra dig. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Fast du kom redan den andre juni, istället för beräknade trettionde juni, så var du stor och frisk. 3010g och 48cm lång. Jag älskade dig från första sekund jag såg dig.
Du ska veta att jag skriver detta löpande, samma dag, ofta samma timme som jag talar om. Så känslorna är färska, och detaljerna är gnistrande klara. Jag antecknar i telefonen. Det är en Iphone, det är grejen, men det kommer du väl skratta åt när du blir gammal nog att läsa detta.
Besök. Först kom farmor Åsa med dina syskon, Milla och Oliver, och nästan samtidigt kom din morfar Stig, upp till förlossningsalen och hälsade dig välkommen till världen. Bara någon timma efter du föddes. Vi fick alla fika och smörgåsar av personalen. Även gästerna, fast de egentligen inte ens fick vistas på avdelningen. Mamma och pappa fick bubbel . Vi kunde inte sluta le, och vi skålade för dig. För oss.
Puss/
Pappa
(Första bilden av dig, tagen för ca två timmar sedan. Anar att det inte blir den sista)
Mitt Junibarn 