Denna oro att lämna dig. Börjar bli sjukligt. Och ohållbart, då jag måste jobba. Hör jag dig gråta från ett rum bredvid så kan jag inte koppla av. Det spelar ingen roll om du är med din mamma. Jag får såna otäcka tankar att hon skulle tycka att du är jobbig, att hon inte skulle gilla dig längre om inte jag sprang dit och berättade varför du är ledsen. Jag vet att det är fruktansvärda tankar och framförallt helt ogrundade, att moderskärleken inte skulle räcka i sig, utan att jag skulle behöva förklara för Sanna att vi älskar dig.

Om jag skulle berätta det här för din mamma skulle hon skratta åt mig och skaka på huvudet. Hon känner minst lika stor kärlek till dig, och jag vet ju om det. Utöver det faktum att mammor får ett speciellt band till sina spädbarn då de burit dem i magen i nio månader. Men jag kan inte rå för min känsla. Jag fångar upp de minsta fragmentflagor av möjliga riskscenarion och slår dem till marken. Jag är ju din Pappa, din beskyddare och nobla krigare.

Puss, Älskling
P.