Rummet. Helt okej. Stort. Ganska hemtrevligt för att vara en förlossningssal. Jag hade förberett mig på något mer sterilt. I det soliga fönstret stod en liten stereo. Till min glädje fann jag ett usb-uttag och såg genast min chans att komponera the soundtrack of your birth. Men jag hade lite teknikproblem och hann inte komma så långt som till val av låtar, och efter ett par misslyckade försök att spela spotify från telefonen så gav jag upp. Tänkte att det var lika bra. Att låtarna jag skulle spelat för din mor kanske för evigt skulle förknippats med smärta, att jag kanske i stället för att hjälpa till skulle förstört dem för henne. Jag lät radion vara på. RixFm’s skval, det kan inte bli mer smärtsamt än det redan är. Fight fire with fire. Sen hände det viktigare saker i salen, och stereon försvann ur mitt fokus.

Men tydligen bara ur mitt, för Sanna noterade, mitt i krystvärkar, lustgasrus, blod, och barnskrik, exakt vad som spelades när du tittade ut. När du låg på hennes bröst för första gången. Och med facit i hand så förknippas låten inte alls, som jag förutspått, med smärta. Den förknippas med dig.

Den första musik och tillika det absolut första ljud du hörde i ditt liv, utanför din mammas mage, var ” When I was your man” av Bruno Mars.

Puss/
Pappa