Hej Juni, min älskling. Din mage, och således ditt humör, är mycket bättre nu. Du har fått ro i den lilla kroppen. Det glädjer mig. Mirakelflaskan gjorde succé. Eller så var det den nya mjölkersättning. Eller kombinationen.

Min semester är slut, och himlen blev grå. Men jag jobbar bara denna vecka, sen blir det sol igen. En vecka på västkusten hägrar. Detta är andra året i rad som vi hyr samma villa i Kungshamn. Förra året vi var där var du inte ens påtänkt, det här året kommer du att sitta och jollra på klipporna. Kanske inte riktigt. Men sitta i din nya bärsele och titta på solnedgången. Ödet är bra märkligt.

Att ha små barn kan ibland kännas tungt då de kräver i stort sett 100% av din tid, hur mysigt det än må vara med bebisar och hur mycket man än älskar dem. Men igår när jag kom hem från jobbet fick jag en konstig känsla i magen. Efter en natt och en dag utan dig. Som ett återseende, likt när man tvingats att lämna någon när man är nykär pga att livet måste rulla på utanför kärleksbubblan, och man sedan får träffas och krypa in i den igen. Ett rus. Jag kunde inte sluta pussa på dig. Som att ingenting utanför vår sfär vore värt någonting.

Puss/
Pappa