Vi är fortfarande på västkusten. I huset vi hyr på serpentinvägen, en vanlig villa med alla förnödenheter, en kullerstensbacke ner till fisketången. Andra året i rad. Det bästa boendet av alla ställen vi hyrt här genom åren. Lite som att komma hem.

Du är nu hela 67 dagar gammal, och har blivit en knubbig liten tjej, med sånna där mysiga tjockisveck vid hand- och fotleder. När du ligger på mage så håller du nu upp både överkropp och huvud längre stunder. Och du ger ifrån dig nya härliga ljud. Pratar. Gurglar.

Dina nätter är blandade, någon jobbig, men mestadels bra. Du sover mycket, även på dagarna. Och när du är vaken så är du glad, eller så ligger du storögt och spanar på något spännande. Typ gardinerna eller taklampan.

När du ser oss, eller hör din mamma, så ler du ofta. Att få ditt leende är som att bli skjuten med amors pilar. Adrenalinet pumpar, oxytocinet skvätter, och alla livmödrar i grannskapet får epileptiska konvulsioner.

Nu ska vi gå upp och äta frukost, du och jag.

Puss/
Pappa