Hej Juni.

Jag sitter just nu på mitt nästan tömda kontor nere i norrköpings hamn. De kala vita väggarna ekar tomma. Jag håller på att flytta härifrån. Lite vemodigt. Kommer att sakna det. Nu är jag inte uppsagd, det har bara skett omstruktureringar. Hur hamnade jag då här från första början? Jo, jag halkade in på ett bananskal 2009 och fastnade. Story of my life. Där har du texten till min gravsten. ”Han halkade in på ett bananskal och fastnade”.

Jag är platschef på två mindre anläggningar med huvudsyssla metallåtervinning. Skrotgårdar alltså. Anställd av ett av Danmarks största återvinningsföretag, med platser runt om i Norden. Moderskeppet ligger i Odense, Danmark. Svenska dotterbolaget har sitt huvudkontor i Trollhättan. Jag hade bara en anställd under mig, Markus, dina kusiner Ebba och Elsas pappa. Han var maskinförare i Norrköping. Tyvärr blev han uppsagd i våras, så nu är det bara jag kvar på hela östkusten. Snart bommar jag igen detta kontor för alltid och sen har jag bara platsen i Oxelösund kvar. Men där hyr jag in Oxhamns personal och maskiner, så det är mest administration, och inte så mycket produktion som förr. Det känns väl bra. Men som sagt, lite ensamt och vemodigt. Japp. Där är jag just nu. Kul va? Och Juni älskling, ..

.. Allt detta kan bli ditt!

…

Jag vet att det låter som en klyscha, Juni, men PLUGGA! Herregud. Det är ju en så lätt lösning, ändå lyckas tonåringar förstöra hela sina framtida vuxna liv bara för att de är lata eller spelar tuffa och skiter i allt. Det är en sak att vara 15 bast och fisa sig genom dagarna, men allt blir så mycket svårare då, de resterande 85% av livet. Hur ska jag få er att förstå? Du, Milla och Oliver. Visst ska man leka sig fram, men se till att bygga upp en stadig lekplats som varar livet ut och fyller kriterierna för alla åldrar, så att inte leken får ett abrupt slut efter tonåren. Det går att ha roligt och samtidigt få bra betyg. Ni är ju smarta (I alla fall dina syskon. Men du ser ut att kunna bli okej du med), se till att ta vara på gåvan. Det jag pysslar med just nu gör jag endast för att kunna betala räkningarna. Jag har inte roligt längre. Det är ett jobb och en lön, så jag har väl haft tur ändå, men jag ångrar så att jag inte såg till i tid att skapa en plattform, en grund, som gjort att jag idag kunde ha ägnat mig åt något roligt, något som intresserar mig, något jag brinner för. Inte skrot..

Bli aldrig som jag.

Puss/
Pappa