Klockan är strax över sju, lördag morgon. Du har ätit och vi ligger kvar i sängen. Du ler och gurglar åt mig när jag leker pikaboo. Härligt att se dig utvecklas, nästan att jag tycker mig se förändringen i realtid. Det är en grå himmel utanför och regnet smattrar mot fönstret. Vet inte om vi bott kvar här så länge att du minns huset, samhället, kanske bor vi kvar i Skärblacka än?

I så fall vet du. Att många som varit här har inte varit här. På riktigt. För det räcker inte med några timmar, om man bara passerat på väg 215 genom stadskärnan räknas det inte ens. Det behövs dagar, för vissa ett helt liv. Du måste prata med människorna. Dra in den syremättade luften i lungorna. Stå där på IP-vallen när SIF tar tre poäng. Uppleva de pittoreska restaurangerna och kaféerna, designen, kulturen. Entreprenörerna. Rootsmusiken. Pulsen. Sippa på en drink vid strandpromenaden, känna historiens vingslag, och se solen fräsande försvinna ner bakom Mårängens bryggor. Förvånas över den vågade arkitekturen i centrum. De gröna oaserna längs sågvägen. Närheten till naturen. Först då vet du.

På riktigt.

Eller vänta..

Fel av mig.

Man skulle ju kunna varit här utan att någonsin satt sin fot här. Naturligtvis. Det räcker att man vid något tillfälle råkat passera genom vilket litet brukssamhälle som helst i Sverige, och kanske stannat fem minuter på macken för att köpa en korv. Människorna, mentaliteten, och klädmodet är exakt de samma. Lättläst. Det enda som skiljer de små orterna åt är dialekterna. Här är det enda exotiska inslagen ananasbitarna på hawaiipizzan och möjligtvis någon vilsen Finspångsbo som råkat åka fel. Det finns dock två saker Skärblacka är känt för, reggae och bajslukt. Det ena kommer från pappersbruket och det andra från Kalle Baah. Båda två gör mig smått nostalgisk. Får mig att färdas tillbaka till tre år i slutet av 80-talet då jag gick i skolan här. Högstadiet. Mosstorp. Och även om jag tydligt minns hur jag avskydde litenheten, och inte fort nog kunde fly till världen utanför, och fast jag absolut inte skulle hålla med, ifall jag frågade dåtidens jag, så ser jag tillbaka på den tiden som härlig och bekymmersfri. Jag trodde i min vildaste fantasi aldrig att jag skulle återvända. Men här är jag nu. Efter ett uppehåll på 25 år. Och jag trivs.

Egentligen har det inte hänt någonting, samtidigt är ingenting som förr.

Puss/
Pappa