Juni. Tv. Fast du bara är 81 dagar än så har du redan sett mer på den än vad jag gjorde under mina första åtta år. Lägger ingen vikt i det, hur vida det var bättre eller sämre förr, utan tänkte bara reflektera lite över denna förgrening av den explosionsartade tekniska utveckling som skett under de senaste tre, fyra, decennierna: Tv och film. Utbud och vanor.

Mina första minnen av television är en grå liten kub på en pall, med något diffus, och ibland vandrande, bild. Det var ändå den nya typen, färg-tv, fast mycket som visades var fortfarande svartvitt. Matinéfilmer typ Åsa-Nisse. Det här måste vara runt 1978 och jag var runt sex år. I min minnesbild står teven framför ena fönstret i vardagsrummet. Märklig placering. Storlek som en mikrovågsugn ungefär. Satt man mer än två meter bort kunde det vara svårt att urskilja vad som hände i den, och man fick absolut inte sitta för nära, för då kunde man bli blind. Sa mamma. Det upptäckte jag ganska snart vara lögn. Nyfikenheten hos en uttråkad liten pojke som hade tio långa minuter att slå ihjäl innan kvällens barnprogram skulle börja, vann en jordskredsseger över skräcken att aldrig någonsin kunna se igen. Jag märkte snart att om man höll ansiktet riktigt riktigt nära, ca en centimeter från bilden, och stirrade intensivt, så hände något magiskt. Håret i pannan började leva sitt eget liv, som att luggen var från rymden, och på bildskärmen förvandlades Språka på serbokratiska till gula, röda, och blåa små staplar. Rektanglar. I massor. Som ett hav av prydligt uppradade legobitar.

Men om mamma var i närheten satt jag naturligtvis alltid snällt på golvet i skräddarställning på tryggt avstånd när det var dags för barnprogram. Och det var det halv fem för de mindre barnen och halv sex för de lite större. Vardagar. Uppskattningsvis en halvtimma åt gången. Sen var det slut. Ingenting innan och ingenting efter. Efteråt var det bara tråkiga vuxenprogram, och innan var det sändningsuppehåll, eller möjligtvis något alternativt barnprogram för invandrarbarn, på finska eller jugoslaviska. Men oftast var det bara en fryst testbild, en stor färgglad cirkel med en klocka i mitten. Också den var som skapad av legoklossar. Inte undra på att man byggde lego tills fingrarna blödde. Det gick så långt att jag skapade en nästan osund relation till min fysiska legovärld, som jag hade i en gammal skolbänk. Jag tillbringade timmar i sträck, varje dag, med huvudet nere i bänken, letandes efter just den där biten jag behövde för tillfället. Jag pratade med dem, behandlade dem som att de levde. Och fast jag nog betraktade legobitarna som mina vänner var jag helt säker på att de ständigt försökte lura mig. Letade jag efter en gul tvåa så gömde sig de gula tvåorna. Men jag överlistade dem. Jag låtsades leta efter en blå trea istället, med förhoppning att de gula tvåorna då skulle slappna av och krypa fram. Jag pratade med dem, skrattade, grät, bad dem komma fram, hotade, låtsades inte bry mig. Och när jag väl hittade rätt då hånade jag dem. ”Aha! Försök aldrig lura er kung!”. Timme efter timme. Dag efter dag. Men det var ett sidospår som kanske säger mer om mig än tiden jag levde i.

När jag började titta på tv så fanns det bara två kanaler. Ettan och tvåan. Public service. Någon gång under högstadiet kom VHS-videon. Straxt efter fanns det även de som kunde se satelit-tv. Skynet, Mtv, tv3. Men videon blev stor. Den spelade upp film från bokstora kassetter som man kunde hyra i speciella videobutiker. Om man inte spolade tillbaka filmerna innan man återlämnade dem fick man böter. Utbudet var i början begränsat till karate-, James Bond-, och danska glad..eh.. filmer, men ökade lavinartat under hela 90-talet. På den tiden satt en liten grupp människor och bestämde vad filmerna fick innehålla, vad vi klarade av att se, och om de ansåg att några scener var för otäcka för oss klippte de helt sonika bort dem. Vissa filmer blev märkligt ryckiga, korta, och svåra att förstå. De döpte även om filmerna, gav dem svenska namn som inte hade något med originaltiteln att göra. När en skådespelare medverkade i flera filmer, oberoende av varandra, så fick de ändå svenska titlar med liknande namn. Som om de tillhörde en serie. Ex. Tjejen som visste för mycket, Tjejen som gjorde lumpen, Tjejen som föll överbord, etc. Fast de förutom skådespelaren i huvudrollen inte hade något gemensamt. Om man hade två stycken videobandspelare kunde man koppla ihop dem, spela upp den hyrda filmen på den ena och spela in den på den andra. På så sätt fick man en egen piratkopia, dock med visst kvalitetsbortfall. Detta var brottsligt, men det sket jag i, för jag var astuff! ;)

VHS stod sig länge. Dvd, film på skiva, kom runt tiden då din storebror Oliver föddes -97. Då hade även kanalsutbudet på tv ökat till ett tiotal. Men det dröjde nästan tills året din storasyster Milla föddes, -05, innan DVD slog ut VHS från marknaden. Det var även ungefär vid den tiden det blev ganska vanligt att tanka hem filmer gratis på internet. Också väldigt olagligt. Dock skulle det ta nästan ett decennium till innan internetfilmerna kom att hota DVD-formatet.

Internet existerade inte i min värld innan jag fyllt 25. Och varken nätet eller de datorer som fanns då var i närheten av att kunna spela upp film. Vare sig prestanda eller utrymme nog. Det är först nu, kanske ca ett år innan du föddes, som det funkat hjälpligt bra att streama film, se den direkt från internet, utan att behöva ladda hem den först. Tjänster som Netflix, Viaplay, Dreamfilm poppar upp som svampar. När jag växte upp så fanns risken att man kunde missa ett program, utan att man någonsin fick chansen att se det igen. Visst låter det helt otroligt. Nu har alla stora tv-kanaler playtjänster, som till och med funkar i mobiltelefonerna, så att man kan se vad man vill, när man vill, var man vill.

Om jag får försöka mig på en liten spådom, Juni, så tror jag tillgängligheten gjort er generation helt ointresserad av tv, film, tidningar och böcker. Ni får ert nyhetsflöde från sociala medier. Snabba klipp, gratis musik, korta flöden av information. Hela världen i fickan, ett knapptryck bort. Alltid. Allt annat kväver er, verkar gammalt, långsamt, och tråkar ut er. Det tror jag. Du har naturligtvis svaret.

Och nu kommer du googla ”lego”

Puss/
Pappa