Hej Juni.

Jag sitter just nu på mitt nästan tömda kontor nere i norrköpings hamn. De kala vita väggarna ekar tomma. Jag håller på att flytta härifrån. Lite vemodigt. Kommer att sakna det. Nu är jag inte uppsagd, det har bara skett omstruktureringar. Hur hamnade jag då här från första början? Jo, jag halkade in på ett bananskal 2009 och fastnade. Story of my life. Där har du texten till min gravsten. ”Han halkade in på ett bananskal och fastnade”.

Jag är platschef på två mindre anläggningar med huvudsyssla metallåtervinning. Skrotgårdar alltså. Anställd av ett av Danmarks största återvinningsföretag, med platser runt om i Norden. Moderskeppet ligger i Odense, Danmark. Svenska dotterbolaget har sitt huvudkontor i Trollhättan. Jag hade bara en anställd under mig, Markus, dina kusiner Ebba och Elsas pappa. Han var maskinförare i Norrköping. Tyvärr blev han uppsagd i våras, så nu är det bara jag kvar på hela östkusten. Snart bommar jag igen detta kontor för alltid och sen har jag bara platsen i Oxelösund kvar. Men där hyr jag in Oxhamns personal och maskiner, så det är mest administration, och inte så mycket produktion som förr. Det känns väl bra. Men som sagt, lite ensamt och vemodigt. Japp. Där är jag just nu. Kul va? Och Juni älskling, ..

.. Allt detta kan bli ditt!

…

Jag vet att det låter som en klyscha, Juni, men PLUGGA! Herregud. Det är ju en så lätt lösning, ändå lyckas tonåringar förstöra hela sina framtida vuxna liv bara för att de är lata eller spelar tuffa och skiter i allt. Det är en sak att vara 15 bast och fisa sig genom dagarna, men allt blir så mycket svårare då, de resterande 85% av livet. Hur ska jag få er att förstå? Du, Milla och Oliver. Visst ska man leka sig fram, men se till att bygga upp en stadig lekplats som varar livet ut och fyller kriterierna för alla åldrar, så att inte leken får ett abrupt slut efter tonåren. Det går att ha roligt och samtidigt få bra betyg. Ni är ju smarta (I alla fall dina syskon. Men du ser ut att kunna bli okej du med), se till att ta vara på gåvan. Det jag pysslar med just nu gör jag endast för att kunna betala räkningarna. Jag har inte roligt längre. Det är ett jobb och en lön, så jag har väl haft tur ändå, men jag ångrar så att jag inte såg till i tid att skapa en plattform, en grund, som gjort att jag idag kunde ha ägnat mig åt något roligt, något som intresserar mig, något jag brinner för. Inte skrot..

Bli aldrig som jag.

Puss/
Pappa

Vi är fortfarande på västkusten. I huset vi hyr på serpentinvägen, en vanlig villa med alla förnödenheter, en kullerstensbacke ner till fisketången. Andra året i rad. Det bästa boendet av alla ställen vi hyrt här genom åren. Lite som att komma hem.

Du är nu hela 67 dagar gammal, och har blivit en knubbig liten tjej, med sånna där mysiga tjockisveck vid hand- och fotleder. När du ligger på mage så håller du nu upp både överkropp och huvud längre stunder. Och du ger ifrån dig nya härliga ljud. Pratar. Gurglar.

Dina nätter är blandade, någon jobbig, men mestadels bra. Du sover mycket, även på dagarna. Och när du är vaken så är du glad, eller så ligger du storögt och spanar på något spännande. Typ gardinerna eller taklampan.

När du ser oss, eller hör din mamma, så ler du ofta. Att få ditt leende är som att bli skjuten med amors pilar. Adrenalinet pumpar, oxytocinet skvätter, och alla livmödrar i grannskapet får epileptiska konvulsioner.

Nu ska vi gå upp och äta frukost, du och jag.

Puss/
Pappa

Sotenäs kommun, Bohuslän, Västra Götaland, och fast det känns som att komma till en annan värld, Sverige. Här är du nu, för första gången i ditt liv. Men antagligen långt i från din sista. Din mamma har nämligen en förkärlek till den västra sidan, med sina karga klippor och salta friska vindar. Hon växte upp här. Tillbringade sin barndoms somrar här. Och jag håller med henne. Det är speciellt.

Själv har jag annars mina sommarminnen på Norra Malmö, i Västerviks skärgård, på östra sidan. Tyvärr så kommer det stanna vid just det, minnen. All anknytning till både Västervik och Norra Malmö försvann med min älskade mormor. Jag önskar jag fick se ön igen. Få känna doften av gasol i boden, klättra på den smala trappan upp till loftet, och krypa ner i den gula sovsäcken. Förundras över att ålen lever i stekpannan. Sitta i Bedas och Walters träd och äta körsbär. Gå på stigen genom kohagen ner till båtarna. Ligga på mage inne i det tjärade båthuset, lyssna på det hypnotiska kluckandet, och stirra ner i vattnet på maneterna under bryggan. Vänta på att färjan ska passera i kanalen utanför badberget, för att kunna bada i dess svallvågor. Stoppa ner huvudet i den blåa tunnan och beundra de levande gäddorna, när mormor rensar fisk. Ligga i fören på morfars träbåt och spana efter havsörnar, och somna in till det sövande monotona ljudet från tennkulemotorn.

Och nu, Juni, när du läser detta, har du fått egna sommarminnen. Du har facit i handen, men om jag får gissa så innefattar de Fyrudden, Östergötlands skärgård, och där vi är nu i skrivande stund, Kungshamn. Känns som två säkra kort.

Puss/
Pappa