Hej Juni, min lilla sockerkorv. Det är inbördeskrig i Syrien. Inbördeskrig i Egypten. Nordkorea kaxar upp sig mot stormakterna. USA har fått sin första svarta president, Barack Obama. Han sitter sin andra mandatperiod nu, efter att ha tagit över efter den alternativbegåvade George W Bush, 2009. Vi har en borglig regering med Fredrik Reinfeldt i spetsen. Ett främlingsfientligt parti, Sverigedemokraterna, sitter i riksdagen som vårt fjärde största parti, efter Moderaterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Bensinpriset ligger på 15 kronor litern. En Big Mac meny på Mc Donalds 63 kronor. Zlatan Ibrahimovic är vår största fotbollsexport genom tiderna, och har dominerat i lag som Ajax, Juventus, Inter, Milan, Barcelona, och spelar just nu i franska PSG. Kungahuset har blivit ett skämt. Kungen börjar tappa det. Prinsessan Victoria har fått en dotter, Estelle, och nygifta Prinsessan Madeleine väntar barn.

Svenskarna har i stort sett inget att gnälla över, men klagar ändå på allt och alla. Hela tiden. Vi har för lite riktiga problem, så vi greppar desperat tag i de trivialaste av ting, så som uppdiktade utanförskap, höjd skatt, inställda tåg, könskvotering. Genom sociala medier blir det snabbt trendigt att hata eller älska frågorna, att ha en åsikt och brinna för den, och så skapas en illusion av att det verkligen skulle vara viktigt. Och då tycker vi lite synd om oss själva. Men vi sitter inte bara och gnäller, vi agerar också, vi skriver bitska statusrader på facebook och skrockar nöjt åt vår egen putsrolighet, så att det stänker pringleschips och tacos över hela soffan. Det dedikerar vi vår sinande tid åt, medan skrikande stympade barn brinner i Syrien. Stackars oss.

Japp. Så är det här. Hur är det där?

Puss/
Pappa