Månadsarkiv: oktober 2013
Det finns någon i mig. I mörkret.
”Sluta skrik för helvete, jag orkar inte mer!! Ta ungen innan jag gör något fruktansvärt!!” – och skammen för att jag tänkte det.
Humöret flippar. Frustration. Man tappar all vett och sans. Det blixtrar till. Som att man har glapp i kontakten. Det hemska Shaking baby-syndrome man läst om innan man fick barn verkar helt plötsligt inte lika oförlåtligt. Alla föräldrar har någon gång känt känslan av att tappa kontrollen, tänkt tankar som man aldrig vågar berätta för någon. Och eftersom ingen annan heller vågar det så tror man att man är ensam om det. Man blir rädd för sig själv, fylls av skam, och känner sig som den sämsta föräldern i världen. Alla som haft småbarn har någon gång råkat ut för det. De som påstår annat ljuger.
Därför vill jag berätta det här för dig Juni, och tänk på det när du själv får barn: Det är helt normalt att tappa tålamodet efter timmar med barnskrik. Våga be någon om hjälp för både barnets och din egen skull. Säg som det är. Att du inte orkar. Ingen tycker att du är en dålig förälder för det. Är ni två så turas om, stötta varann. Är du ensam, ring mig.
Det vore så enkelt att klä in hela ditt första år i ett ljusrosa skimmer. En tillrättalagd söt liten bild. Du skulle aldrig veta om något annat. Du skulle, utan att behöva ljuga, kunna berätta för dina barn och barnbarn om hur du var ett extraordinärt trevligt litet knyte som aldrig skrek, och ha text och bild att backa upp storyn med. Men det vore ju naturligtvis inte sanningen, Juni. Sådana barn finns inte. Även om jag började tro det ett tag. Men nu har du varit missnöjd i två dygn. Otröstlig. Skitjobbigt. Den slumrande mörka varelsen i mig vaknade och började långsamt kravla upp ur djupet. Men i kväll har du varit glad igen. Ingen oförklarlig gråt. Hoppas du får sova bra i natt, gumman.
Puss/
Pappa
För en gladare värld
En viktig del av föräldrars alla åtaganden och skyldigheter mot sina barn är att dela med sig av den lilla gnutta livserfarenhet man lyckats skrapa ihop på sin resa. Så här kommer ett grundläggande tips för en bekymmersfri promenad genom livet: Glada strumpor!
Det är ett litet knep jag lärt mig av min goda vän, farbror Ala, du vet. Han bär alltid colore down town. Det tog mig några år att klura ut hemligheten, hur han kunde se så förbannat positivt på livets alla prövningar. Men jag knäckte det. Svaret fanns rakt under näsan. För vem kan vara deprimerad i ett par färgglada strumpor? Det måste vara näst intill omöjligt.
Puss/
Pappa
Fötterna
Du har fått två nya favoritintressen. Höger och vänster fot. Roliga. Och goda. Däremot är du ingen nappunge. Inget snutt alls. Men du gillar att hålla och bita i den. Du sover lite oroligare än tidigare, haft lite feber då och då, men du dreglar mycket, så det är väl tänderna som trycker på. Annars är du samma goa unge som vanligt.
Puss/
Pappa
Farmor och gungan
I går hälsade vi på hos farmor och Göran. Det var magiska 12 till 14 plusgrader ute men lite fuktigt. Du och mamma tog en promenad med vagnen, och vi andra hämtade ett lass ved och åkte fyrhjuling. Det senare väldigt populärt hos Oliver och Milla. På kvällen firade mamma, tillsammans med sina syskon Alec, Liam, och Sara, din morfars födelsedag. De var på Villa Fridhem. Skaldjursbuffé. Vi andra var hemma och åt korv. Dina kusiner Ebba och Elsa var här. Vi satte upp din nya gunga i taket, tjejerna lekte med dig, och du skrattade högt när de gungade dig mellan sig. Sen bakade de chokladbollar, och när Oliver kom hem på kvällen så gjorde han knäck. Något han i ett svagt ögonblick lovat Milla, och har man lovat Milla något så måste man hålla det, annars börjar öronen blöda.
Jag måste byta telefon snart, eller skaffa mig en bra kamera. Bilderna, speciellt inomhus, blir så suddiga att man knappt ser vad de föreställer. Förlåt älskling. Första bilden är du och din mamma på farmors köksgolv. Andra bilden, Oliver på fyrhjuling. Tredje bilden, Ebba, Elsa, och du i gungan.
Puss/
Pappa
Tid kvar
Ska man verkligen prata om döden med sina barn? Då menar jag inte om man bör upplysa om att den existerar, utan känslorna och tankarna kring den, sin egen relation till den. Jag har hört teser om att man ska det, som en förberedelse för när vänner och släktingar börjar droppa av. Avdramatisera. I mitt fall stämmer det inte. Ingenting blir bättre av att prata om döden, hur avslappnad ton man än har. Den är ond. Den splittrar barndomsvänner, syskon, och makar. Den separerar föräldrar från sina barn. Inga undantag. Den kommer att skilja dig från mig. Tids nog. Döden. Fy fan. Jag hatar den över allt annat. Avdramatisera va? Ja, det låter vettigt. Om man är idiot. Den enda möjligheten för mig att kunna leva ett drägligt liv med den vetskapen i bagaget är att försöka förtränga den. Låtsas att nuet är för evigt.
Det funkar inget vidare. Flera gånger per dag pickar tankarna på döden små hål i muren jag byggt upp kring medvetandet, och jag jobbar varje dag, varje timma, med att försöka täppa till dem. Högst provisoriskt. Just nu räknar jag år jag har kvar med dig, med Oliver och med Milla, och då känns det lite bättre. Det är många kvar. Sanna kan med lite tur få se dig gå i pension. Det är fysiskt möjligt. Såvida hon börjar värdesätta tiden med sina barn högre än kärleken till nikotinet vill säga, annars får du vara glad om hon hinner se dig ta studenten. Jag räknar alltid ”tid kvar” hos alla människor jag träffar. Ibland gör det mig lite gladare. Men oftast gör det mig jävligt ledsen.
Paradoxen med det här är att ju att jag mår bättre än någonsin just nu, och ju bättre jag mår, ju mer kärlek jag har att förlora, desto mer påtaglig blir ångesten för att behöva se de jag älskar försvinna, och även för min egen död. När livet var skit så kände jag aldrig så. Då längtade jag efter den. Då var den inte ett problem, den var en lösning. Livets ironi.
Om jag nu inte ska bita mitt eget blod i svansen så kan jag aldrig låta dig läsa det här. Vill inte väcka några slumrande demoner. Har du inte tänkt dessa tankar än så kanske du kan få ett drägligt liv, så den här sidan kommer rivas ut ur din bok innan den når dig.
Puss/
Pappa, (ca hälften kvar)
June
”This morning, with her, having coffee”
– Johnny Cash definition av paradiset.
Kvinnan han talar om är naturligtvis June Carter. Flickan jag stal det till är min egen lilla June. Dig, pluttan. Och aldrig har ett citat varit mer sant.
Puss/
Pappa
Natten
Du har haft en jobbig natt, älskling. Den tuffaste i ditt liv. Feber. Gråt. Jag har aldrig sett eller hört dig så ledsen. Men nu på morgonen har allt varit som vanligt igen. Nu ligger du i min famn. Sover. Utmattad.
Puss/
Pappa
Du skrattar
Jag pratar med dig. Du svarar på ditt eget ljuvliga språk. Gurglar fram melodier. Jag vet inte vad du försöker säga, men det träffar mig rakt i hjärtat. Jag lyfter upp dig. Snuffsar min näsa fram och tillbaka över din mage. Kittlar dig. Du skrattar högt. Plötsligt blir jag rädd att du inte ska få luft, så jag slutar tvärt. Men det är ingen fara med dig. Du ler mot mig med hela ansiktet. Världens sötast lilla unge. Jag älskar dig så mycket, Juni. Mer än du någonsin kan förstå.
Puss/
Pappa
Mo(n)ster Saras tårta, och tand nr 2.
Jaha. Vad har hänt här då? Du är nu ca 4,5 månader gammal. Eller ska man fortfarande räkna veckor? Jag vet inte, Juni. Jag är en dålig pappa. Du har hunnit få tand nummer två, precis bredvid den första tanden i nederkäken, och ser nu ut som bulldoggen i Tom & Jerry. Nej det gör du inte, för tänderna syns knappt. Men de känns. Vassa som rakblad. Du är glad och tyst för det mesta. Följer allt runt omkring med spänning och nyfikenhet. Gnällperioderna har krympt till nästan ingenting igen. Din farmor var här hela lördagen och myste med sina barnbarn. I alla fall med dig och Milla. Oliver var på bandledarkurs inne i stan, tillsammans med sin kompis Sakarias. Han lämnade hemmet i arla morgonstund och återkom inte förrän efter mörkrets inbrott.
Sanna har bytt bil idag. En Ford C-max. Hon hade en Citroen C3 innan, stor som en halv vattenmelon ungefär. Inte helt optimalt med tre ungar och barnvagn. Det roliga med C-max är att ingen vet hur den ser ut. Inte ens jag som nyss körde hem den. Jag tror inte ens att teamet som designat den vet hur den ser ut faktiskt. Världens anonymaste bil, på utsidan. Helt underbar på insidan dock. Älskar den.
I går var vi på halloweenfest hos dina kusiners farmor, Susanne, med tillhörande släktträd. Mat. Monster. Kakor. Ungar. Lek. Tårta. Spindelnät. Vin. Godis. Dödskallar. Tävlingar. Du sa inte ett pip på hela eftermiddagen, verkade trivas i kaoset. Du bollades runt bland oss alla, moster Sara och Markus, Milla, kusinerna Ebba och Elsa, din morfar, Mamma, Pappa, och bror. Brydde dig inte det minsta om att alla såg ut som vampyrer och zombies. Även du fick lite smink dagen till ära, ett par elaka ögonbryn.
Puss/
Pappa
Bild: Mo(n)ster Saras tårta, Doktor Död och syster blod, Syster blood och Lilla Ondskan, Hela familjen Addams.
Mitt Junibarn 