Inre hamnen. Södra sidan. Jag… Jag vet inte vad jag ska säga, Juni. Sitter här i bilen och stirrar ut över kajen. Samvetet sjunger sin svidande hymn, ackompanjerad av tystnaden. Försöker intala mig själv att det inte fanns någon annan lösning. Att vi tagit rätt beslut.
Jag lyckas inte.

-tre timmar och tjugofem minuter-

Det var inte på den här sidan jag såg mig själv möta smärtan. Förväntade mig att vakna upp på Norra när dimman lättade, som så många gånger förr. Fina Norra, min tillflyktsort under svåra perioder i mitt liv, under hopplöshet och lidande. Hon låter mig alltid gråta klart. Ingen mänsklig kontakt, inga ljud, ingen rörelse, förutom möjligtvis siluetten av någon bogserbåt som spöklikt glider förbi i dimman. Men nu är jag på Södra. Spelar ingen roll. Jag är ytterst tveksamt om det här såret någonsin kommer kunna läka ändå.
Antagligen inte.

Det känns redan som en hel evighet sedan jag såg dig, världens längsta sekund sedan jag höll dig i min famn för allra sista gången. Nu är ditt söta lilla ansikte med de runda mjuka kinderna endast en frusen bild på min näthinna. Fastetsad för evigt. Du hämtades av en blå Datsun b210 med danska plåtar. Den gick ojämt. Minns att tanken slog mig att bilen var farlig för dig. Att jag skulle hindra den från att svänga ut från parkeringen. Att jag skulle öppna dörren, knäppa loss dig från stolen, och kräva att de skulle skaffa en säkrare bil, innan de fick ta dig från mig. Men innerst inne visste jag att det vore att greppa efter ett halmstrå. Beslutet var taget. Kontraktet påskrivet. Ändå sprang jag efter bilen när den rullade iväg från kajen, ropade, vinkade, försökte vinna din uppmärksamhet innan du skulle försvinna för alltid. Önskade så att få möta din blick en sista gång, se dig spricka upp i det gurglade skrattet, en enda gång till. Men det skedde inte. Du var upptagen med din röda tygdrake, och nu är det försent.

Du får det så mycket bättre nu. Jag intalar mig det. Måste göra det, för att orka leva med mig själv. Enligt byrån har det varit rigorösa kontroller av den nya familjen. Det ska vara bra människor. Bättre än oss. Vi vill inte veta deras namn.

Nu kommer du antagligen aldrig läsa det här, Juni, men om du någon gång i framtiden av okänd anledning skulle råka göra det, så försök att förstå oss, att det var för dig och dina syskons bästa. Du får ett nytt namn. Ett nytt hem. Ny mamma och pappa. Ny kärlek. Du kommer inte minnas oss..

..vi kommer aldrig glömma dig.

Dimman över norra börjar lätta.

Förlåt..
/Pappa

…

– tre timmar och tjugosex minuter har passerat sedan en blå Datsun b210 puttrade iväg över hamnbron och försvann –

P.s. Juni älskling. Vi blev tvingade att placera om dig. Du bet hunden. D.s