Hej Juni. Jag sitter på ett fik och försöker jobba. Läser lite mail. Skriver några rader till dig. Hittade ett tomt konditori beläget i en trött avkrok av Oxelösunds centrum. Gaveln som Gud glömde. Utsikten eller människoflödet var uppenbarligen inte faktorer som prioriterades vid projekteringen. Inte inredningen, utbudet, eller servicen heller. Det är lunchtid och ändå inget folk. Helt tyst. Ingen musik. Ingen kulör. Men jag ser ändå det vackra i vemodet. Jag gillar det. Oxelösund, Sveriges Tibet. Åk hit om du vill känna dig riktigt jävla ensam. Här kan jag stå mitt på torget i centrumet en hel dag, utan att någon hälsar. Ingen som möter min blick. Jag skulle lika gärna kunna vara en betongsugga eller en lyktstolpe. Sådana här ställen behövs. Ett komplement till att leva.

Tänkte ta en påtår, men servitrisen är fortfarande upptagen så jag avvaktar lite. Hon står på en pall och suddar på griffeltavlan. Ska försöka klämma in en ny rad mellan kaffe och te. En nyhet från det stora landet utanför: Café au lait. Lättare sagt än gjort. Den gamla texten har suttit där sedan öppningen 1976, och är väl ingrodd. Lämnar inte sin plats utan fight. Ironisk nog är det kvinnan som en gång i tiden lade ner hela sin själ i den snirkliga texten, som nu gnuggar frenetiskt för att utplåna alla spår av den samma. Texten alltså. Själen är borta sedan länge.

Nu skiter jag i det här och åker hem till dig.

Puss/
Pappa