”Sluta skrik för helvete, jag orkar inte mer!! Ta ungen innan jag gör något fruktansvärt!!” – och skammen för att jag tänkte det.

Humöret flippar. Frustration. Man tappar all vett och sans. Det blixtrar till. Som att man har glapp i kontakten. Det hemska Shaking baby-syndrome man läst om innan man fick barn verkar helt plötsligt inte lika oförlåtligt. Alla föräldrar har någon gång känt känslan av att tappa kontrollen, tänkt tankar som man aldrig vågar berätta för någon. Och eftersom ingen annan heller vågar det så tror man att man är ensam om det. Man blir rädd för sig själv, fylls av skam, och känner sig som den sämsta föräldern i världen. Alla som haft småbarn har någon gång råkat ut för det. De som påstår annat ljuger.

Därför vill jag berätta det här för dig Juni, och tänk på det när du själv får barn: Det är helt normalt att tappa tålamodet efter timmar med barnskrik. Våga be någon om hjälp för både barnets och din egen skull. Säg som det är. Att du inte orkar. Ingen tycker att du är en dålig förälder för det. Är ni två så turas om, stötta varann. Är du ensam, ring mig.

Det vore så enkelt att klä in hela ditt första år i ett ljusrosa skimmer. En tillrättalagd söt liten bild. Du skulle aldrig veta om något annat. Du skulle, utan att behöva ljuga, kunna berätta för dina barn och barnbarn om hur du var ett extraordinärt trevligt litet knyte som aldrig skrek, och ha text och bild att backa upp storyn med. Men det vore ju naturligtvis inte sanningen, Juni. Sådana barn finns inte. Även om jag började tro det ett tag. Men nu har du varit missnöjd i två dygn. Otröstlig. Skitjobbigt. Den slumrande mörka varelsen i mig vaknade och började långsamt kravla upp ur djupet. Men i kväll har du varit glad igen. Ingen oförklarlig gråt. Hoppas du får sova bra i natt, gumman.

Puss/
Pappa