Ut från tandläkarmottagningen i Skärblacka, denna härligt krispiga morgon, klev en fet liten trebarnspappa. Han stannade till utanför entrén för att ta på sig mössan, ty han var rädd om sina små öron. Han njöt av den friska luften, och fyllde lungorna med nytt syre efter att ha andats fluor och desificeringsmedel i över en timme. Det var en underbar förmiddag, rasande kallt, men solen sken, och himlen var klarblå och molnfri. Den lilla pappan var på förvånansvärt gott humör, trots tandläkarbesöket. Kanske var det för att det inte hade kostat honom någonting denna gång. Dock hade kostnaderna bara skjutits ett par veckor in i framtiden, men ändå. ”Ny dag, nya möjligheter!”, tänkte han, och funderade på hur han skulle förvalta denna nyvunna sprudlande kreativitet som fyllde honom. Han rörde sig mot bilen, glad i hågen, och började sin vana trogen att vissla en munter liten trudelutt, något han omedvetet alltid gjorde när känslan av att livet lekte infann sig. Men snabbt blev han påmind om ansiktets tillfälliga halvsidesförlamning genom den totala avsaknaden av ton, om man nu bortser från det pruttliknande ljud som uppstod när den hängande underläppen daskade vilt fram och tillbaka mot de löst dallrande kinderna. Han suckade över att han ännu en gång lurats tänka på sin begynnande fetma, men vägrade låta det gå ut över humöret en dag som denna. Innan han nådde bilen fick han stanna för att torka bort en lång sträng halvfrusen saliv som runnit ner innanför kragen, och upptäckte då även att han blodat ner hela tröjan. Men inte ens det skulle få påverka honom, han tänkte inte bli på dåligt humör. Då förlorade båda hans skor greppet från den frostiga asfalten, exakt samtidigt, och han drös i backen som en säck potatis. Kvidande låg han där, mitt på parkeringen, utan att kunna röra sig. Han tittade upp mot den blåa himlen, och funderade på om det var Toyotan till vänster, eller Range Rovern till höger som skulle backa över honom. Han vägrade bli nedstämd, och tänkte att med lite tur så blir det den sistnämnda, så att det går fort.

Puss/
Pappa

..äro ni nu döpta. Juni, Eleonora, Inga-Mai, och  Milla, Sara, Vittoria, Katarina.

Det var dubbeldop i helgen. Du och Milla. Mest för att Milla visat sitt missnöje över att inte blivit döpt när hon var bebis, som Oliver blev. Fruktansvärt orättvist. ”Elakt” är ett ord jag hört ett par gånger. Även för att hon inte fick vara med på vårt bröllop. Den lilla detaljen att hon inte ens var född då är tydligen ingen förmildrande omständighet. ”Elakt”. Dopet var en enkel tillställning i kapellet på Bergslagsvägen, Skärblacka. Milla och Thilde sjöng kramsången till din ära, och du var glad hela ceremonin, genom sånger, psalmer, böner, och vattendop. Och även efteråt när det blev mat, fika, och presentutdelning på Anders restaurang fiskmagasinet inne i stan. Det var trevligt och avslappnat. Mycket folk. Ni fyllde stället.

Religion. För något år sedan skulle jag nog svarat, om någon frågat mig, att jag var ateist av den allra högsta graden. Men nu vet i fan. Vem är jag att påstå att något är si eller så, när jag egentligen inte har en aning? Min uppfattning är dock att det bara är människor vars hjärnor inte är färdiga eller som blivit förstörda av missbruk eller någon form av psykisk manipulation, som är religiösa. Tycka vad man vill om dem Juni, men håll med om att de måste vara lite korkade? Är man normalbegåvad eller skarpare så tror man inte på gud, inte innerst inne, även om många påstår sig göra det för att det förväntas av dem, eller av någon annan skruvad anledning. Svårare är det inte. Jag tror alltså inte på gud. Jag har stirrat ut i rymden allt för många stjärnklara nätter för att kunna göra det. Och jag skulle bli jävligt förvånad om det visade sig att jag har fel. Men jag vet inte. Så jag borde väl kalla mig agnostiker då antar jag. Och det är nog Milla med. Jag önskar där emot att jag kunde tro, så att jag kunde närma mig döden med ro. Det verkar så tryggt och skönt. Hur som helst så har vi garderat oss nu, ni är nu guds barn. Och ni var så fina att jag blev smått religiös bara för den sakens skull.

Puss/
Pappa.

Hej Juni. Jag känner mig ensam, fast du ligger här bredvid mig i din vagn. Du är helt utslagen. Sanna jobbar. Milla är på badhuset, tredje dagen i rad nu, sen ska hon till scouterna, så hon kommer inte hem förrän halv åtta ikväll. Oliver är nere i sitt rum och gör vad tonårspojkar brukar göra antar jag. Spelar tv-spel alltså. På tal om det, har jag berättat om när din bror var liten, typ runt sju år gammal och frågade mig den något pikanta frågan: ”Pappa, vad är onanera?”
Sanna har lite svårt för att tala om sånt öppet med barnen, men jag har inga större problem med det, så jag försökte förklara. ”Jo, du vet hur man gör barn va? Det är ungefär så, fast man är ensam, så man får dra själv i snoppen”
”Jaha..” Han tänkte ett tag, sen sa han, ”Men hur gör tjejer då?”.
Hornen tittade fram.
”Fråga mamma..”
Oliver traskade iväg, ut till köket där Sanna stod, och jag hörde honom ställa frågan.
”Mamma, hur gör tjejer när de onanerar?”
”Eh.. Ähum…? Först blev hon tyst, sen svarade hon blixtsnabbt, ”Det får du fråga din lärare om!”. Märkbart obekväm med situationen.
Den lilla pojken kliade sig frågande i den rufsiga frisyren: ”Va? Tobbe?”

Hehe. Men det var bara en parentes, en liten anekdot för att fördriva tiden i en annars helt stagnerad dag. Det var som att det inte fanns några händelser kvar och denna novembertorsdag bara vissnade och dog. Klockan är fyra på eftermiddagen och det är redan mörkt ute. Inte en rörelse. Inte ett ljud. En sanning med modifikation dock, för om man lyssnar riktig riktigt noga kan man faktiskt ana ett svagt tickande, som om någon piskar mattor två kilometer bort. Det svaga ljudet kommer från när mitt högra pekfinger slött duttar runt på skärmen medan jag skriver detta inlägg. Förövrigt det enda som visar att det fortfarande finns liv på vår planet.

Puss/
Pappa

Som tonåring blandar man ofta ihop vem man är med VAD man är. Man söker samhörighet. En liten gemensam nämnare räcker, sport, musik, våld, politik. Gruppen blir barnets identitet. Fullt naturligt. Man känner sig starkare, tryggare, finner gemenskap och stöd. Det är så subkulturer skapas. Skinheads, emosar, skejtare, punkare, hiphopare. Sen växer man upp, oftast, och även om man kanske behåller vissa grundvärderingar och intressen livet ut så finner man att man är så många lager människa till. Inser att man inte måste hålla strikt på gruppens regler eller vara lojal med dess åsikter. För när man som vuxen fortfarande blandar ihop vem man är med vad att man är, så är det inte lika gulligt. Det finns inget mer tragiskt än när en vuxen människa inte vågar tycka om en låt från ”fel” musikgenre, en viss sorts mat, eller typ av klädesplagg, för att de är rädda att det inte ska accepteras av den klicken de simmar i.

”Jag är hårdrockare”, ”Jag är moderat”, ”Jag är feminist”, ”Jag är raggare”. Nej, det är du inte. Du är en tönt. Du röstar kanske på moderaterna, lyssnar på hårdrock, eller anser att alla bör ha samma rätt och förutsättningar oavsett kön. Men du ÄR människa, om än en insnöad och svag sådan som sätter en label på dig själv, som behöver en specifikation att leva efter och luta dig mot. Annars hade du varit du. Du hade varit en egen individ med ett öppet sinne, oändliga möjligheter, tusentals vägväl och miljoner tankar som bara väntar på att tänkas.

Raggare ska vi inte tala om… Gubbar som leker att de bor i Amerika på 50-talet. Jisses. Om vi låtsas att vi inte ser dem så kanske de dör ut. Nej, jag skojar givetvis, Juni. Raggare är värda nästan lika mycket som oss. Fast de luktar bajs. Jag älskar subkulturer. Verkligen älskar. Men jag ogillar trångsynthet. Så mitt tips till dig idag min älskade dotter, är att plocka godbitarna ur allt, och skala bort delarna du inte gillar eller står för.

Puss/
Pappa och gipskattshuligan