Titta på den lilla solblonda pojken där inne i kuben. Så söt. Dunkar huvudet mot glaset och gör lustiga miner. Haha. Så rolig. Men det är väldigt svårt att avgöra hans ålder. Ena sekunden ser han ut att vara runt tre år, nästa sju, sedan två, nio, fem. Nu vinkar han åt mig. Hej hej. Vill att jag ska följa honom. In i mörkret. Visst lilla pojke, jag kommer.

Han navigerar vant genom labyrinten, glider snabbt genom den svåra terrängen och myllret av gångar. För honom finns bara en väg, och den är mörk och brant. Det går i en rasande fart nu, alla vägskäl vi passerar suddas ut och försvinner bakom mina hälar, och fast jag så tydligt känner skräcken i barnet, så litar jag blint på att vägen han visar mig är den rätta. Det iskalla regnet piskar mitt ansikte och viskar att vi närmar oss, utan att berätta vad. Men jag är helt lugn. Varm.

Jag känner någonstans, innerst inne, att jag inte alls följer den lilla pojken i kuben. Jag skjuter honom framför mig. Ett oskyldigt barn som hela tiden försöker be om förlåtelse, som inte vill fortsätta, men inte har något val. Det har han inte heller. Pojkens tid är redan förbrukad. Hans framtid är mitt förflutna. Det enda han kan göra nu är att slå sig blodig mot glaset, i ett sista försök att väcka sin baneman och vädjande försöka få honom att vända om. Jag förstår nu, jag hör dina dova skrik där inne. Men det är verkningslöst, lilla pojke. För allting har redan skett.

/P