Som tonåring blandar man ofta ihop vem man är med VAD man är. Man söker samhörighet. En liten gemensam nämnare räcker, sport, musik, våld, politik. Gruppen blir barnets identitet. Fullt naturligt. Man känner sig starkare, tryggare, finner gemenskap och stöd. Det är så subkulturer skapas. Skinheads, emosar, skejtare, punkare, hiphopare. Sen växer man upp, oftast, och även om man kanske behåller vissa grundvärderingar och intressen livet ut så finner man att man är så många lager människa till. Inser att man inte måste hålla strikt på gruppens regler eller vara lojal med dess åsikter. För när man som vuxen fortfarande blandar ihop vem man är med vad att man är, så är det inte lika gulligt. Det finns inget mer tragiskt än när en vuxen människa inte vågar tycka om en låt från ”fel” musikgenre, en viss sorts mat, eller typ av klädesplagg, för att de är rädda att det inte ska accepteras av den klicken de simmar i.

”Jag är hårdrockare”, ”Jag är moderat”, ”Jag är feminist”, ”Jag är raggare”. Nej, det är du inte. Du är en tönt. Du röstar kanske på moderaterna, lyssnar på hårdrock, eller anser att alla bör ha samma rätt och förutsättningar oavsett kön. Men du ÄR människa, om än en insnöad och svag sådan som sätter en label på dig själv, som behöver en specifikation att leva efter och luta dig mot. Annars hade du varit du. Du hade varit en egen individ med ett öppet sinne, oändliga möjligheter, tusentals vägväl och miljoner tankar som bara väntar på att tänkas.

Raggare ska vi inte tala om… Gubbar som leker att de bor i Amerika på 50-talet. Jisses. Om vi låtsas att vi inte ser dem så kanske de dör ut. Nej, jag skojar givetvis, Juni. Raggare är värda nästan lika mycket som oss. Fast de luktar bajs. Jag älskar subkulturer. Verkligen älskar. Men jag ogillar trångsynthet. Så mitt tips till dig idag min älskade dotter, är att plocka godbitarna ur allt, och skala bort delarna du inte gillar eller står för.

Puss/
Pappa och gipskattshuligan