Hej Juni. Jag känner mig ensam, fast du ligger här bredvid mig i din vagn. Du är helt utslagen. Sanna jobbar. Milla är på badhuset, tredje dagen i rad nu, sen ska hon till scouterna, så hon kommer inte hem förrän halv åtta ikväll. Oliver är nere i sitt rum och gör vad tonårspojkar brukar göra antar jag. Spelar tv-spel alltså. På tal om det, har jag berättat om när din bror var liten, typ runt sju år gammal och frågade mig den något pikanta frågan: ”Pappa, vad är onanera?”
Sanna har lite svårt för att tala om sånt öppet med barnen, men jag har inga större problem med det, så jag försökte förklara. ”Jo, du vet hur man gör barn va? Det är ungefär så, fast man är ensam, så man får dra själv i snoppen”
”Jaha..” Han tänkte ett tag, sen sa han, ”Men hur gör tjejer då?”.
Hornen tittade fram.
”Fråga mamma..”
Oliver traskade iväg, ut till köket där Sanna stod, och jag hörde honom ställa frågan.
”Mamma, hur gör tjejer när de onanerar?”
”Eh.. Ähum…? Först blev hon tyst, sen svarade hon blixtsnabbt, ”Det får du fråga din lärare om!”. Märkbart obekväm med situationen.
Den lilla pojken kliade sig frågande i den rufsiga frisyren: ”Va? Tobbe?”

Hehe. Men det var bara en parentes, en liten anekdot för att fördriva tiden i en annars helt stagnerad dag. Det var som att det inte fanns några händelser kvar och denna novembertorsdag bara vissnade och dog. Klockan är fyra på eftermiddagen och det är redan mörkt ute. Inte en rörelse. Inte ett ljud. En sanning med modifikation dock, för om man lyssnar riktig riktigt noga kan man faktiskt ana ett svagt tickande, som om någon piskar mattor två kilometer bort. Det svaga ljudet kommer från när mitt högra pekfinger slött duttar runt på skärmen medan jag skriver detta inlägg. Förövrigt det enda som visar att det fortfarande finns liv på vår planet.

Puss/
Pappa