Jag står mellan ett par val här. Fortsätta som innan fast en del av det jag skriver påverkar vissa människors syn på mig negativt, människor jag älskar, eller stänga igen bloggen för allmänheten och låta dig ensam ha åsikter om det i framtiden, som var meningen från första början. Det finns egentligen ett alternativ till, lägga ner bloggen totalt, men du ska ju inte behöva berövas minnena från sista halvan av ditt första år för att folk missuppfattade eller retade sig på det jag skrev ett par sekel tidigare. Men just nu ångrar jag djupt att jag lät mina ord till dig finnas öppna för allmän beskådning. Det är lite moment 22. Det påverkar mitt sätt att skriva, då det indirekt även blir riktat till andra, och det kan få konsekvenser om jag inte håller tillbaka. Jag blir kuvad helt enkelt, vilket inte är kul alls. Men att skriva, tycka och tänka, utan att få någon form av feedback blir jävligt tråkigt med. Dilemma. Jag får tänka lite på saken. History repeating.

Well I lived in that town ‘til I was 17
When I moved to the mountains that rose from the sea
Where they taught me to pray each and every day
Said if I didn’t, the devil, he would take me
And so I threw my hands up, and I spoke to the Lord
I said ”I’m a sinner, and an apocryphal poet
Seems that God wasn’t near, for no words did I hear
Could it be I was talkin’ to no one?

/Joshua James

Puss/
Pappa.