Hög tid att sova nu, vi är redan en timme in på nytt dygn och det nalkas skola och arbete. På tal om tid, vilket rötet påfund. Människosläktets helvetesbojor. Eliminerar minsta lilla möjlighet till frihet. Klockorna är de spanska ryttarna på vägen mot utopin. Jag har väl kanske alltid känt det, men försökt förtränga det, inte riktigt velat inse. Men någonstans under tidens gång har jag ändå, till min familjs stora förtret, lyckats evolvera bort funktionen att planera, vilket i dagens samhälle betraktas som ett grovt handikapp. Som att jag vore en idiot för att jag inte lyckats memorera veckans dagisschema, eller vad som händer i helgen, eller i eftermiddag, bara för att någon nämnt det för mig. ”Bedrövlig”, är ett ord jag ofta kallats. Jag skulle vilja påstå det motsatta. Jag har utvecklats. Ett steg närmare perfektion.

Varje gång jag tvingats att planera något, typ blivit bortbjuden eller liknande och i en svag sekund svarat ja, hinner jag ångra mig tusen gånger om innan det väl är dags. Det gör att jag aldrig kan njuta av det. Endast av saker som sker ytterst spontant. Finns det förväntningar blir upplevelsen alltid sämre. Eller snarare, tiden fram till målet framkallar sådan svår ångest att även om slutprodukten blir perfekt så var det inte värt det. Nyckeln till total harmoni är att kunna släppa all kontroll över tid och rum. Sova när man är trött, äta när man är hungrig. Låta kroppen sköta allt instinktivt, och bara luta sig tillbaka och flyta med på färden. Det är livskvalitet. Det optimala vore att inte veta när man är född och således aldrig i onödan bli påmind om sitt åldrande. Jag gör mitt bästa för att förtränga mitt, men folk verkar ha något näst intill sjukligt behov av att kontrollera födelsedata. Som att ålder vore symbios med ett visst beteende. Nej, jag ignorerar allt som förväntas av mig, och tar bara in den information som intresserar eller roar mig.

Beviset på min tes om lycka kom lite oväntat ett tag sedan på en BurgerKing-restaurang. Det var mörkt i lokalen och personalen hade börjat städa. Mest för att aktivera sig, gissade jag, för stället var nästan tomt. Milen och timmarna ensam i bilen hade varit många. Ett oändligt virrvarr av mötande bilar, slingrande gula mittstreck, hus, bensinmackar. Alla tankar hade tänkts så många gånger om att de slutligen tappat all mening och försvunnit. I det svarta tomma hålet de lämnade fanns hemligheten. Jag satt där på det öde haket med dressing i ansiktet och insåg plötsligt att jag inte hade den blekaste aning om var jag befann mig, inte vilken veckodag det var, inte vilken tid på dygnet. Jag var någonstans i Norge, anade att det var kväll eller natt, och hade jag velat skulle jag ju säkert kunna ha räknat ut en rimlig cirkatid, någonstans inom ett fyratimmarsspann. Eller tittat på telefonen.
Men jag ville inte. För jag var så jävla fri!

/(saxat från FJ [före Juni])