Nu för tiden är det inte ofta man blir överraskad av något, eller ens smått intresserad. Internets fel antar jag. Man har sett allt. Tusen och åter tusen gånger. Det finns ändå vissa saker som fortfarande fascinerar mig. Svarta vatten t.ex. Att stå där helt ensam vid vattenbrynet mitt i kalla natten och titta ut över mörkret. Tystnaden. Stillheten. Att inte se eller synas, endast notera svaga skiftningar av nyanser i omgivningen, siluetten av skogen, trädkronorna mot den mörkt blå, nästan svarta, himlen. Det framkallar något speciellt hos mig. Ett sinneslugn. En känsla av makt. Den svarta vattenytan är locket över er, där ni ligger i era stugor och sover sött i era varma sköna sängar. Jag sover aldrig. Står där varje natt. Vakar över er. Ibland når vattnet mina fötter. Ni vrider er oroligt och mumlar. Jag backar. Men vetskapen att jag kan doppa tårna i era trygga små ankdammar och röra om, i fall lusten faller på, värmer mig i januarinatten. Jag väljer om ni ska få sova vidare tryggt, eller om er natt ska bli en enda lång mardröm.