Hej Juni. Klockan är snart tre på natten och jag ska upp om tre timmar, men kan inte sova. Jag har legat och vridit mig sedan halv elva. Tankarna surrar som mördarbin. Du sover gott däremot. Jag ligger som vanligt och tänker på hur sorgligt det är att åren går och saker och ting förändras.

Just nu tänker jag på ett hus. Wernsberg. Jag passerar det nästan dagligen, ett lite udda rosa hus, där min barndomsvän Niklas Skarp bodde förr när vi gick i mellan- och högstadiet. Man ser det från vägen, helt ensamt ute i ingenstans. Ganska nära kan tyckas, men egentligen är det oändligt långt, 25 år bort. Då var det mitt andra hem. Nu, så fullkomligt främmande. Och så är det med nästan allting. Samma platser och miljöer, men i ständig fusion med eftervärlden. Alla dessa lager av tid. En resa med enkel biljett genom epoker, trender, händelser och generationer. Bekantskapskretser och familjer skapas och upplöses, oändliga konstellationer av människor poppar upp och försvinner. Allt under ett och samma liv.

Så är det. Det rosa huset jag kände så väl finns inte längre, även om det står kvar där ute rent fysiskt, och det finns ett vemod i det. Men Nicke själv däremot är och förblir den samma. Visst, han flyttade till Göteborg strax efter gymnasiet och vi kanske inte ses så ofta längre, men han är konstant. En av de få som verkligen är det. Och jag älskar honom för det.

/D