Skön lördag. Den 11/1-2014. Klockan är 15:00. Sanna och Oliver sover fortfarande. Den förstnämnda är sjuk, och den andre är tonåring. Millas kompis Thilde är här. De har målat konst på väggarna i Millas rum, BFF (best friends forever), sen gick de till Ica och fikade, och nu sitter de och kollar på någon svensk film. Något märkligt vuxet relationsdrama. Millas favoritgenre. Du har precis vaknat efter middagsluren, och sitter nu och leker med grejerna i din kista.

Just det: Du kan stå själv nu, om du håller i något. Typ ett soffbord. Inga längre stunder men ändå. Du står där och plockar lite, innan du tappar balansen och sätter dig ned. Och så kan du vinka om man vinkar till dig.

Kl 17:00

Snön kom. Jag behövde bara skriva om den, eller avsaknaden av den. Och kylan. Minus fyra grader. Milla jublade. Jag skjutsade bort tjejerna till pulkabacken förut, men när de klev ur så klämde Thilde fingret i bildörren. Jag frågade hur det gick, och hon höll upp pekfingret och svarade att hon inte visste än. Då såg vi i realtid hur en tillsynes hel fingertopp sprack och blod pressades ut ur nagelbandet. Förstå smärtan. Stackars lilla Thilde. Det blev ingen pulkaåkning i dag.

Milla har klarat sig bra från liknande skador, men Oliver däremot.. Jag minns minst tre gånger som Han klämt sig rejält under åren. En gång var det en dum kärring som drog locket till frysboxen hårt åt sidan medan Oliver letade glass på andra kanten. Jag tror han var runt åtta år gammal. Andra gången var i dörren till Lindahls bageri, när vi skulle köpa hans födelsedagstårta. Han var runt, fem, sex år kanske. Men den första gången var den otäckaste. Han var uppskattningsvis tre eller fyra år gammal och satt i barnstolen i bilen utanför dagis. Lätt vild kille på den tiden. Jag minns att jag sa åt honom att sitta stilla och akta händerna, och så smällde jag igen bildörren. I samma sekund ser jag som i slowmotion hur han sträcker ut handen. Bam! Dörren stängd. Jag stod utanför och tittade på fyra små korvfingrar. De stack upp i mellan dörrkarmen och biltaket. Shocken. Skräcken. Jag blir kallsvett nu när jag återkallar minnet. Det var världens längsta sekund innan jag hann att öppna och lösgöra den lilla handen. Som tur var så hade vi en gammal Saab 900 vid tillfället, och den var sned, vind, och inte tät någonstans. Fingrarna var helt oskadda, och smärtan försvann redan på vägen hem.

Puss/
Pappa