Hej Juni. Du har precis somnat här bredvid mig. Du sover i din egen spjälsäng bredvid vår hela nätterna nu. Ja, du ligger i den hela natten i allafall, men sover kanske är att ta i. Du har börjat använda nappen lite de senaste dagarna, nåt du aldrig gillat förr.

Idag hittade jag en liten text som jag skrev 2007. Jag visste inte ens att den fanns. Om en nattning av Milla när hon var runt 18 månader. Kul. Minnen kom tillbaka. Inget speciellt, men här nedan är den:

Puss/
Pappa

…

Sanna kom ut efter en halvtimma i sovrummet. ” Kan du ta över ett tag?”

Efter kom Milla, min lilla ängel, endast klädd i blöja, gråtande med röda ögon.
Jag lyfte upp henne och hon gjorde motstånd. Förvånande kraftigt sådant för att vara en sån liten människa.
Hon böjde sig som en pilbåge, sparkade, slog, och gallskrek. ”MAMMA, MAMMA!”

Jag bar in henne igen och frågade om hon skulle ligga i sin eller i våran säng. ”NEJ” svarade hon direkt. Jag skrattade, lade henne i våran och jag insåg hur dumt jag ställt frågan. Hon tystnade direkt, tittade på mig som om jag var en idiot och rullade över till sin spjälsäng. Jag lade mig bredvid henne.

”Akta Pappa!” sa hon argt och pekade bortåt, och visade att jag var för nära. Jag flyttade mig en bit och det var tyst ett bra tag innan hon reste på huvudet som för att kontrollera om jag låg rätt. Tydligen passade min placering för hon lade sig ner igen.

Precis när jag trodde att hon somnat så vände hon sig på rygg och sträckte den lilla handen mot mig. ”Kom Pappa”. Jag flyttade mig närmare igen så att jag låg vid hennes sida. Jag strök henne över ryggen och över hennes blonda lockiga hår som var alldeles fuktigt av värmen. Hon luktade fortfarande bäbis fast hon var över 1,5 år. Hon sa en lång mening som jag inte förstod ett ord av och vände sig bort. Jag log för mig själv. ”Vill du att jag ska jag hålla om dig?”, viskade jag. ”Mm” svarade hon. Jag hörde hur hennes andning blev tyngre och snart hade min lilla prinsessa somnat…