Jag ställde dig mot ryggstödet på soffan för att du skulle kunna se mig när jag gick ut för att hämta ved. Du har lite svårt för separation, det räcker att någon försvinner ur synhåll för att underläppen ska börja darra. Dock går det över på en sekund. När jag kom in hade du hittat nappflaskan och tagit för dig. Du låg som ett kryss och somnade med flaskan i munnen. Jag lade dig på rygg, efter att jag tagit massa foton såklart, och nu ligger du här bredvid mig. Du har inte sovit något vidare i natt, nya tänder igen. Du har nu fått din åttonde, bredvid de tre tidigare i nederkäken. Du kan äta det mesta, och tuggar maten innan du sväljer. Övrigt: Du kan vinka, och sätta dig upp, vända dig från mage till rygg och tvärtom. Stå upp om du håller i något, och krypa (hasa) bakåt. Men du kryper inte framåt, och kanske kommer du aldrig göra det. Både Oliver och Milla hoppade över det stadiet och började gå direkt efter bakåthaset.

Puss/
Pappa

D.s Glöm det jag skrev. Du kryper! Det tog bara några minuter från att du vaknade till du började ”krypa” framåt. Med hjälp av ansiktet. Som Sannas kompis skrev om sin lilla Axel: ”Ja! Han kryper! .. NEEEJ, HAN KRYPER!!”. P.s