Vi står i startgroparna och väntar. Håller andan. Det värsta är över och vi närmar oss den bästa tiden på året. Våren. Ljuset, solen, förväntningarna. Att äntligen få öppna balkongdörren och släppa in nytt syre och höra hur fåglarna kvittrar. Nära nu, Juni, nära nu. Vi hade en liten smygis redan igår. Solen sken och det var säkert 7-8 plusgrader.  Jag monterade ihop studsmattan till Milla. Ebba och Markus kom och hälsade på, och grannen kom över med sina tre hundar som lekte med Tila på tomten. Och i mitten satt du och såg allmänt nöjd ut. På eftermiddagen tog vi en sväng förbi din farmor och farfar i Mottorp och åt ärtor och köttbullar.

Du har varit feberfri i två dagar, och är på mycket bättre humör. Som en ny unge. Näsan rinner lite fortfarande men bara när du ska sova. Du kryper, sätter dig upp, och ställer dig upp obehindrat nu. Vi fick lov att sänka din sängbotten för att du inte skulle klättra ur. I går stod du själv mitt på golvet utan stöd i flera sekunder, men det där med att prata, säga ord, har du slutat med. Inte ett ”Mamma”, ”Katt”, eller ”Hej” på flera dagar. Bara ”Dadadada”, hela tiden.

Puss/
Pappa