I går var vi i kyrkan på avslutning med kyrkokören. Milla sjöng en solovers framför flera hundra människor. Så stolt. Det hade jag aldrig vågat i hennes ålder. Ja, inte nu heller för den delen. Efteråt hängde du, vi,  lite med din mormor, och lite med grannarna och Bella ( Ja, det är grannens hundvalp, men jag orkar inte hålla på att förklara vem och vad alla är varje gång jag nämner dem. Läs tidigare inlägg, lata unge.). I lördags hälsade vi på Micke och Jenös Ridgebackvalp, Bosse. Ni var ungefär lika stora sist, men han har växt om dig rejält på ett par veckor.

På lördageftermiddagen tog vi en sväng till IKEA och köpte säkerhetsspärrar till köksluckor och lådor. Du är aningen övermobil just nu, öppnar och inspekterar allt. Du står upp så fort du kan och går obehindrat längs med möbler och väggar, men så fort du måste ut över öppet hav, utan att kunna hålla dig i, så sätter du dig ner och kryper raka spåret till nästa säkra punkt. Favoriten är när vi öppnar diskmaskinen, då får du något dimmigt i blicken, släpper allt du håller på med, och kommer hasande i blixtens hastighet.

Du går fortfarande inte utan att hålla dig i något, men det är nära nu. Du har kapaciteten, men inte modet. Så fort du inser att du står fritt så tar du det säkra före det osäkra och sätter dig ner. Jag lurade dig igår, vi höll varsin ände på en schampoflaska och gick omkring. Så släppte jag plötsligt taget, och backade undan. Du stod där länge, mitt på golvet. Lite frågande, men steady as a rock. Sen insåg du vad som hände och satte dig ner. Fegis.

Puss/
Pappa