Det lugna kluckandet i båthuset. Badberget. Maneterna. Måsarna. Mina fina badbyxor, blåa med röda delfiner. Doften av bräckt vatten, tjära, tång, och fiskfjäll.  

Jag låg där på mage i båthuset. Flytvästen uppdragen under hakan och håven i det klara vattnet. Väntade. Mest på småfisk, men även på morfar som var ute och vittjade näten. De enda gångerna lugnet bröts var när postbåten eller sop-pråmen åkte förbi och skapade lite turbulens bland båtarna. Det var här jag hade lärt mig simma. Hela fyra simtag som övervakats av min stora kusin Anna-Sara och hennes kompis. Jag tror att jag slumrade till där ett tag, i skuggan.

Noterade i drömmen tennkulemotorns karakteristiska signum, svagt långt långt bort, och vaknade till. ”TUK-TUK-TUK-TUK” Jag ville vara beredd att ta emot. Ville se de levande fiskarna i den stora blåa tunnan. Jag reste mig, drog upp håven och sprang barfota på de kala solheta klipporna för att hinna möta båten. De brunbrända små benen hade blivit randiga från timmarna på bryggans grova brädor. När jag såg honom komma fram bakom udden började jag hoppa och vinka. Den lilla figuren långt där ute vinkade tillbaka. Jag älskade min morfar. Den tidens morfar.

Det som skilde denna skärgårdsidyll från andra, var när min Italienske far var där. En gipskatt nerborrad i den ursvenska myllan. Ovanligt på den tiden antar jag, men inget jag reagerade över naturligtvis. Men jag har fått höra lite historier av morfar. Bland annat när de var ute och fiskade. Kastspö. Hur min far blivit så exalterad när han fick napp, att han slitit upp gäddorna långt upp i skogen. Dock var jag då så pytteliten att  jag bara fått det återberättat för mig, så jag tar det med en nypa salt.

Sen stack han ju från Sverige. Lämnade lilla mig. Jag var bara ett par år då. Men jag hade min mamma, mormor och morfar, morbröder, mostrar, och mina kusiner. Och senare även ett par nya pappor, varav den ena jag har kvar än idag. Gick ingen nöd på mig. Och vi har, tack vare din älskade farmor, alltid hållit kontakten med den italienska sidan genom åren, även om min far är den jag/vi har minst kontakt med.

Jag saknar Norra Malmö i Västerviks skärgård, alla lekfulla somrar. Lukten av gasollampan i boden på kvällen. Att sitta i Walter och Bedas körbärsträd och äta körsbär. Att smyga in i den övergivna ladan på ängen med de gamla traktorerna och militärfordonen. Jag saknar min Mormor och min kusin Sebastian. Önskar att jag fick träffa dom igen. Och jag är livrädd för att inte kunna ge er barn lika fantastiska minnen som jag fick.

Puss/
Lilla grisen