Igår när jag gick omkring med dig på armen, så fick jag syn på Milla genom fönstret. Hon satt i trädet helt stilla. Hon stirrade ner på plankorna på trädkojans golv, men blicken var långt långt borta. Hon såg så ensam ut.
– Hej Älskling, vad tänker du på? Du ser så ledsen ut.
– När du blir gammal kommer du inte att komma ihåg allt vi gjort tillsammans..
– Jo. Jag skriver ju ned allt. I fall jag skulle glömma nåt.
– Men du kommer ju inte att minnas det på riktigt.. Pappa, jag vill inte att ni ska dö. Vill inte bli lämnad ensam kvar.
Jag har inget vettigt svar på sådana tankar. Hon har ju antagligen rätt i att jag kommer börja glömma bort saker, men förhoppningsvis inte än på 40 år. Och döden. Jag vill inte ljuga för henne, men vill ändå inte mata en begynnande ångest med att säga att alla måste dö någon gång. Det är för tidigt att börja tänka på sånt. Jag brukar svara henne att det inte är alls är säkert att vi kommer dö. Att vi antagligen inte kommer det, att forskare hunnit lösa problemet innan det blir aktuellt. Att det nog då finns ett piller att ta som ger oss evigt liv, och att vi kommer få vara tillsammans jämt. Det är väl ingen lögn? Även om hon förstår hur liten chans det är att jag får rätt så planterar jag ett litet frö, ett möjligt alternativ. Det är det enda jag kan göra, skänka en liten gnutta hopp till min lilla flicka, mitt lilla barn med de allt för stora tankarna.
Puss/
Pappa
Mitt Junibarn 