Hej älskling. Det här är första dagen av ditt andra år. Frågan är om det inte kommer att bli det sista året jag skriver ner så här detaljerat som jag gjort hittills. Annars finns risken att jag fabricerar minnen åt dig. Att du blandar ihop det du kommer ihåg med min text och mina bilder. Om det nu spelar någon roll. Mellan noll och två är det ingen fara, men sen.. Jag har själv minnen från Kalmar, från att jag var runt två år gammal och framåt.
Mitt allra allra första egna minne, eller mer ett fragment av ett minne, är riktigt tidigt. Uppskattar det till snäppet tidigare än tvåårsåldern. Två personer på var sin sida om en svart- och vitrandig soffa. En man till vänster, en kvinna till höger. De skriker åt varandra, men jag förstår inte vad de säger, hör inga ord. I minnet är soffan i fokus men personerna suddiga och ute i periferierna. Perspektivet är nedifrån, golvnivå. Om jag nu får gissa så var personerna antagligen min mor och far, och kanske var anledningen till att jag inte förstod att jag var för ung för att kunna prata, eller kanske var grälet på Italienska. Jag vet inte säkert, men minnet är djupt rotat.
Man kan ju lätt få för sig att det är de stora händelserna i livet som man kommer att minnas starkast och kommer att bära med sig för all framtid, men så behöver det nödvändigtvis inte vara. Ibland poppar de mest triviala ting, miljöer, människor eller samtal upp decennier senare. Tillsynes helt kontextlöst. Men någonting måste ju triggat hjärnan att gräva i arkivet, även om det ofta är för komplext för att man ska förstå sambandet. Senaste tiden har jag skrivit ner dem direkt för att inte tappa dem. Här är några exempel som dykt upp medan jag t.ex ställde in vattenspridaren, grävde poolgropen, rostade smörgås, borstade tänderna osv:
- Robert Sandell:
Högst sporadisk bekantskap i tonåren, kände knappt varann, fast vi kan ha gått i samma klass i lågstadiet, eller dagis. - Min kusin Anna-Sara, på liten gul häst i Italien:
Vi bodde i ett stenhus jag aldrig besökt innan, eller efter heller för den delen, hos någon jag inte kommer ihåg. Det luktade märkligt i byggnaden. Fränt. Jag kunde knappt andas. Plast och bensin. - Manhaftig kvinna i Gamleby:
Busschaufför. Flyttade till Söderköping. Två söner, den ena byggde bilar i kartong i källaren. Den andra berättade historien om Kunta Kinte för mig. - Stora stenen till höger innanför grinden till Överums idrottsplats:
Vi satt där en gång, jag och några klasskompisar på lågstadiet. - Åtvidabergs badhus. Med mammas vän, och mammas väns barn:
Kommer inte ihåg vare sig namn eller ansikten. Men badhuset är glasklart. Hette någonting med häst i namnet. - Ett samtal med tvillingarna Markus och Mattias i deras rum i Västervik, sent 70 eller tidigt 80-tal:
I mitten bredvid deras sängar hängde en plansch på Noice, och de frågade mig vem jag tyckte var tuffast. Minns att jag tyckte frågan var märklig, men jag pekade på en gubbe. Lärde mig senare att det var Peo Thyrén.
Vad vill jag säga med det här?
..
Vet inte. Hehe. Måste man knyta ihop säcken varje gång? ;)
Puss /
Pappa
Mitt Junibarn 