Jag sörjer sex människor som jag älskat och förlorat. De finns inte längre. Bara en av dem är död.

I veckan som gick så digitaliserade jag äntligen ett gammalt videoband som legat ett halvår på skrivbordet, det är från 1997-2000, din brors första år. Jag grät den natten. Jag saknar den lilla krabaten så mycket att det gör ont. Nu finns han inte längre, och jag kommer aldrig att få träffa honom igen. Jo, själva Oliver lever ju fortfarande, nyss fyllda 17 år. Men är det verkligen samma människa som den lilla killen på filmen? Sanna säger att det är det. Hon har väl rätt, hon brukar ha det. Men han ser inte likadan ut, har inte samma röst eller språk, har inte samma personlighet eller intressen. Han luktar inte ens likadant. Den versionen som finns nu är en underbar människa som jag älskar mer än livet själv, exakt lika mycket som jag älskade den treåriga versionen, och det har varit helt fantastiskt att få följa med på resan, uppleva varje fas och se honom utvecklas, men.. Jag har varit inne på det här förr, och jag är ärligt talat förvånad över att ingen annan någonsin talar om det, att ingen upplyser om det fruktansvärda med att skaffa barn, att man kommer att förlora minst fyra barn per unge. Att även om man får en ny kärlek varje gång en fas försvinner så kommer man för evig ha sorg över de som försvunnit. Som om de vore döda. Det borde ligga broschyrer som varnar om det här på ungdomsklinikerna bredvid RFSUs. Jag kan ju omöjligt vara ensam om att notera detta fenomen? Att lida av det?

Vi är ensamma hemma, du och jag. Mamma och Milla är inne på Augustifestivalen, Oliver sov hos Tussi inatt och har inte kommit hem än. Du sitter här bredvid mig i sängen och plockar med fjärrkontrollerna. Vi lyssnar på musik och du sjunger med lite och gungar med huvudet. Jag tänkte att du skulle sova lite middag, men det tänkte inte du. Busfrö. Du är varm av allt klättrade och ditt hår är ruffsigt, lockigt, och luktar nytvättat.
Helvete..
Jag mår illa nu..
Jag ska inte tänka på sånt här..
…
Jag kommer förlora dig.