Jag är en nostalgiker. Det kanske är någonting dystert över sådana. Över ”oss”. Någonting tragiskt och patetiskt. Kanske misstas vi för att vara bakåtsträvare, men så är det inte alls i mitt fall. Jag gillar nutiden och ser nyfiket på när den evolverar. Men jag vill känna något, älskar alla sorts känslor, även de mörka. Och de allra starkaste vemodet finner jag i det förflutna. I saknaden. I sorgen. Många jag känner undviker medvetet att tänka på saker som försvunnit, tid som förbrukats, människor de förlorat, för att de inte orkar med att bli ledsna. Jag välkomnar det. Jag vill känna. Annars har allt skett förgäves. Sorg för mig är inte ett tillfälligt tillstånd, det permanent. Jag vill kunna framkalla den när jag känner att jag behöver. Vill kunna gråta.

En doft. En plats. En pryl. Små saker som plötsligt kan väcka det som för länge sedan blev arkiverat och glömt. Just doft kanske är en av de starkaste utlösarna, tillsammans med en viss plats kan det bli en otrolig känsloexplosion. Ett exempel jag minns tydligt är när jag besökte min gamla högstadieskola, lukten från korridorerna, gymnastiksalen, det var som en tidsmaskin, allt kom tillbaka. Tyvärr har jag ju förlorat mycket av mitt luktsinne sedan tre år tillbaka, vissa dofter är de samma, starka parfymer, sköljmedel, doftljus förvrängs oftast till brandrök, andra känner jag inte alls. Det som grämer mig mest är att jag inte längre kan känna lukten av havet. Eller att schampot som påmint mig om mina tonår, Jane Hellen, känns som att stoppa näsan i en majbrasa.

Men även ljud kan vara en stark källa till minnen. Under de här senaste fyra veckorna i Barsebäck så har jag i stort sett jobbat nonstop med hörselskydd, runt 12 timmar per dag. Medan jag arbetat har jag i lurarna lyssnat på allt från ljudböcker till poddar och musik. Älskar det. Man blir så stumt isolerad från omvärlden och hjärnan börjar leta i alla skrymslen och vrår efter saker man inte ens visste fanns. T.ex.: Idag lyssnade jag på ett sommarprat som lagts ut som podcasts, med Måns Herngren från 1986. Jag minns att Nicke hade det inspelat på kassettband året det sändes. Nu när jag hör det igen, 28 år senare, så ser jag för mitt inre var jag lyssnade på det sist. Inte ”var” som i vilken stad, vilket hus, eller ens vilket rum, utan exakt var i Nickes rum i Wernsberg. Jag låg på golvet mellan hans sovrum och allrummet utanför. Jag kände igen varenda ord. Och härom veckan: På Spotify har jag en lista döpt till ”youth” med musik från när jag var ett litet kart och framåt. Det är i vanliga fall bara en vanlig playlist med gamla låtar, men när man minimerar intryck från omvärlden och verkligen bara fylls av musiken, då blir den till en fantastisk källa av minnen, en katalog av små händelser. En av låtarna framkallade ett specifikt spindelmannenäventyr från 1982. Jag såg serierutorna framför mig, teckningarna, kände den mörka stämningen i historien, och såg omslaget när Spindeln stryps av kadavret, ”Av jord är du kommen”. Antagligen har jag läst just den serietidningen när jag lyssnat på den låten, de etsades ihop i mitt undermedvetna, och nu över trettio år senare triggade låten synerna av tidningen. Den mänskliga hjärnan är fantastisk. Det ironiska är att jag nu i skrivande stund glömt vilken låt det var som framkallade minnet.

Puss/
Pappa