Att vara vuxen är inte alltid så lätt som man skulle kunna tänka sig, Juni. När jag var barn, eller tonåring, då längtade jag efter att bli stor och få bestämma själv. Och det blev precis så härligt som jag trott, till att börja med. Jag flyttade hemifrån och kände mig fri och stark. Jag gjorde vad jag ville, när jag ville, och hur jag ville! Snart insåg jag dock att det inte bara betydde ”frihet” att bli vuxen. Det fanns ett och annat lager till.

Jag flyttade hemifrån redan som 16 åring, men kan nog inte påstå att jag började klara mig själv innan jag blev 18-19, även om jag säkert trodde det då. Jag försökte sköta mig, med blandat resultat, och försöker än idag. Visst har jag misslyckats åtskilliga gånger, men jag har haft en makalös tur, Juni. Jag har alltid haft min mamma.

Mamma. Hon gav mig en helt fantastisk barndom, fylld med så många olika perioder, platser, och miljöer. Och Göran med, sedan han kom in i bilden när jag var nio år. Min uppväxt har varit helt perfekt. Jag kunde inte önskat mig något mer, eller mindre. Jag hoppas att hon vet det, och att Göran vet att jag verkligen ser det så även om vi hade våra problem året innan jag flyttade. Du vet, Juni, jag var i gränslandet mellan pojke och man och trodde att jag visste allt om livet och världen, och att generationen innan inte fattade något. Liknande fas som de flesta antagligen gått igenom. Säkert även du när du läser det här, älskling.

Men som jag var inne på: Även långt efter barndomen, ända fram till dags datum, så har din farmor alltid funnits där som en livlina när allt rasat. Hon har ställt upp för mig på alla sätt och vis, i vått och torrt. Framförallt så har det alltid funnits en lugn och trygg plats att fly till när jag behövt en paus från livet. Det kanske var några år sedan jag behövde just den livlinan, men jag minns väl hur världen kunde vara i totalkaos, men så fort jag satte mig i hennes bil, FEJ, och var på väg ut mot Lövdalen så blev luften lätt att andas, och de svarta molnen försvann i backspegeln.

Jag önskar att vi, din mamma och jag, och vårt hem, kommer att bli den tillflyktsorten för dig, Juni, och för Oliver och Milla. Att om ni någon gång känner att det blir lite för tufft att vara vuxen, eller bara vill pysslas om, så ska vi alltid finnas här för er.

Puss
pappa