(Saxat från telefonen))

Hej Juni. Du skrämde mig i går. Jag kan inte minnas att jag någonsin varit mer rädd i hela mitt liv. Och en del av skräcken finns kvar än, även om den falnat något sen jag fick träffa dig och såg att du inte hade ont, var glad, och klättrade omkring som vanligt.

Du och jag befinner oss nu, i skrivande stund, i ett dagrum på Linköpings lasarett. Vi har sovit i ett rum här i natt, lite längre bort i korridoren, och en sjuksyster har tagit tester, eller prover, på dig varannan timme hela natten. Nu väntar vi på besked från neurokirurgen, om du behöver röntgas igen eller inte. Därför har du inte fått äta frukost än. Det är jobbigt. Väntan. Men du leker bredvid mig här, som om ingenting skulle ha hänt, trots att du har en stor stödkrage runt nacken fortfarande, och haft sedan igår.

Vad har hänt då? Jo, jag var på väg hem från Värmland i går eftermiddag, där jag legat ute på jobb i tre dygn, och längtade hem till er, när Milla ringde och grät. Hon berättade att du hade klättrat ur en kundvagn på IKEA och landat med huvudet före ner på stengolvet. När jag senare fick tag i din mamma så hade hon ringt ambulans. Nästa gång så väntade ni på resultatet från röntgen. Sen kom beskedet. Kota två och tre i nacken var förskjutna. Och det kanske skulle behövas operation. Jag satt hemma och väntade, och grät. Hjärnan spelade upp de värsta scenariorna möjligt. Helförlamning. Personlighetsförändring. Och värre än så… Men sedan jag pratat ytterligare några gånger med din mamma, och sen äntligen själv fick se dig så släppte värsta rädslan. Du hade inte ont, lekte och klättrade som vanligt, och framför allt så var du samma lilla människa.

PS.
Läkaren meddelade oss nyss om att du kunde ta av dig din krage och åka hem. Ingen mer röntgen, inga fel på dina kotor, bara en färgglad bula i pannan.

Tackar gudarna för att jag få ha dig hos mig. Skräm mig aldrig så igen. Min älskade lilla gullunge.

Puss/
Pappa