Hej älskling. Jag ligger i badet och funderar på en grej. Om jag, eller vi, din mamma och jag, blir arga på er barn i onödan? Om det finns något annat sätt att få dig att förstå att man inte får äta kattmat och sparka på katten, än att efter att ha lyft bort dig och sagt nej nio gånger, höja rösten den tionde, så att du snörper på den lilla munnen och dina ögon börjar tåras? Och om det finns något annat sätt att få Milla att borsta tänderna och gå och lägga sig, än att efter att man sagt till nio gånger, höja rösten den tionde, så att Milla blir ledsen och tycker att jag är arg på henne jämt? Jag vet inte Juni. Det är naturligtvis svårt att göra allting rätt, näst intill omöjligt, men gör jag verkligen mitt bästa? Jag försöker ständigt att rätta till fel och brister för att bli en bättre förälder. Men i slutet av dagen, när allt stannar upp och jag ser mig själv i spegeln, så ser jag åter igen den där lättirriterade pappan, som lyckats med bedriften att göra människorna han älskar mest av allt på denna jord ledsna.

Förlåt.
Älskar dig.
Pappa