Först fanns du inte, ett år och nio månader senare står du i badrummet och borstar Maldiverna. Jag får andnöd bara jag tänker på det.

Puss
Pappa.

Din syster. Milla Sara Vittoria Katarina Ek, 9 år. Jag känner henne väl. Fantastisk människa.

Puss
Pappa

Temperaturen ligger runt fem plus, snön har nästan försvunnit och asfalten börjar torka upp. Dags att borsta av cyklarna. Jag vet att det fortfarande bara är februari, men det känns som att vintern är slut nu och att våren är här. Du har fått en ny vagn, en sittvagn från Brio. Stora tjejen nu.

Det är lördag här. Milla har sovit hos mormor, igen. Hon åkte dit igår runt middagstid och kom hem först nu. Oliver och Tussi sov här, vaknade precis och äter frukost. Din mamma jobbar heldag och kommer hem sent i kväll. Du sover middag. Vi har lekt hela förmiddagen du och jag. Du har grejat ute, grejat inne, ätit lasagne, smörat in dig med lasagne och bajsat i badkaret. Gullunge.

Allting är så enkelt med dig. Jag funderade på varför, vad det är för skillnad mellan dig och dina syskon när de var små, och jag insåg att det till stor del är huset. Att bara kunna öppna altandörren och gå ut i sin egen trädgård. Ta en kopp kaffe i solen mot husväggen och titta på dig när du leker med den sista snön som inte ännu hunnit smälta bort. Så lugnt och skönt. Det är livskvalitet. Det behövs inget mer.

När Oliver och Milla var små så bodde vi inne i Norrköping, instängda i en lägenhet, vilket innebar mer planering och mer krångel så fort man skulle göra något. Det är bara positivt att bo centralt inne i en stad när man är semivuxen, när det enda intresset är att springa på krogen, inte när man har små barn. Tragiken och ångesten gick som en stöt genom kroppen på mig varje gång jag slog in portkoden till trapphuset. Jag kände starkt att hyreshus var fängelsen, tillfällig människoförvaring, för de som var på väg mot något bättre, eller för de som väntade på slutet. Att vi inte flyttade tidigare än vi gjorde ursäktade vi med att det är ”skönt med närheten till allt”, men närheten till en kräkpåse är bara positiv när man är spyfärdig.

Men det är inget att gräma sig över, vi fick ju tummen ur röven, och rädda vad som räddas kan. Millas har ändå levt halva sitt liv här och har rotat sig ordentligt. Kompisarna kommer och går som de vill, dörrarna står på vid gavel, och ungarna leker i hela grannskapet. Men jag var skeptisk till att flytta, det kan jag inte sticka under stol med, särskilt just hit, till det här samhället. Men med facit i hand så gjorde vi helt rätt. Vi mår alla mycket bättre nu, och det går inte en dag då jag inte tänker på hur jäkla bra vi har det, och hur fint det är i omgivningarna runt oss. Japp, så är det. Nu ska jag väcka dig, älskling.

Puss
Pappa

Hey June. Idag kunde du äntligen få leka med dina dagispolare igen. Tror att du hunnit tröttna på mig nu, efter en vecka i karantän.

Igår kväll tog vi en halv resa till akuten. Du hade brutit din arm, men den hade läkt när vi kom till OK-macken i Klinga, så vi vände och åkte hem igen. Din mamma påminde mig om en liknande händelse med din storebror när han var i din ålder. Han tog sig för armen, sa ”ajaj”, och använde den inte när han åt eller lekte, precis som du igår. Den hängde slappt utmed kroppen och gjorde sig påmind med jämna mellanrum i form av smärta. Ja uppenbart var något fel, så vi åkte med ilfart upp till akuten, sparkade upp dörren och förde ett jävla liv på mottagningen för att få gå före alla arga pensionärer med sina triviala åkommor, för ”här kommer en som nyss börjat sitt liv, och inte redan levt färdigt det”. När vi sedan äntligen satt och väntade på röntgen så sprang din bror glatt fram till en stor leksaksbil i väntrummet och lyfte upp den med den ”brutna” armen och började leka som att inget hade hänt.
Well, well, skönt att ni har så bra läkkött.

Puss
Pappa

Det är ohövligt att fotografera någon som bajsar. Så jag fotograferar katten.

Puss/
Pappa

Idag har vi piggnat till lite från vinterkräksjukan, du och jag, och vågat oss utanför huset. Vi har varit ute i stort sett hela förmiddagen, tillsammans med solen.

Du älskar att vara ute. Det är likadant på dagis säger de. Du står först lite försynt och tittar på de andra, men sedan kommer du igång, och då vill du aldrig gå in. Du kan ägna en timma åt att bara hämta småstenar, pilla ner dem i dagvattenbrunnen och vänta på pluppet.

Mvh
Pappa.

Jag oroar mig. Mest för ditten och datten, men även lite för dutten och dotten. Det sägs att nittiofem procent av gångerna oroar man sig helt i onödan. Så nu tänker jag sluta med det. Dags att leva livet som att jag bara hade ett!

Puss/
Pappa

Den tog oss, älskling. Vintern. I går natt tog den dig och mig. I natt tog den din mamma och din syster.

Du kräktes ner hela sängen och halva mig. Igen, vill jag tillägga, även om det var något år sedan sist, och lite matigare nu. Jag var själv så sjuk och trött att jag inte orkade bädda om mitt natten, jag vek bara täcket dubbelt och skrapade ner de värsta klumparna på golvet så att vi kunde fortsatta att sova. Det är inte bara dåligt att ha förlorat luktsinnet. Det blev en tuff förmiddag med tvagning och tvätt-tjänst.

Den enda som fortfarande håller fortet är Oliver. Igår var han på körskolan för första gången. Introduktionskurs. Meningen var att även jag skulle gått den för att han skulle kunna övningsköra med mig, men vintern hade ju tagit mig så jag får gå den senare. Ingen brådska. Han har inte hunnit få sitt lämp ännu. Eller sina glasögon. Det upptäcktes vid det obligatoriska syntestet på bilskolan att han såg illa på långt håll, så vi fick det bekräftat hos en optiker och beställde ett par klatschiga glajor. Kommer om någon vecka.

Annars är det bra. Hur är det med dig?

Puss
Pappa.

Oftast känns det som att jag står utanför och tittar ner på världen genom ett repat plexiglas, så långt över folket där nere, de som kämpar för saken, så som folk kämpat för saken sedan tidernas begynnelse.

Saken är en och flera miljoner olika ting, men för de flesta är det att motsätta sig någon annans sak. De sitter alla i små vågskålar, och åker någon upp åker någon annan ner. I all evighet. Upp och ner, älskling, alltid upp och ner. Jag betraktar vansinnet med trötta ögon och försöker förstå, men finner ingen som helst logik. Jag fattar ingenting.

Puss
Pappa