Oftast känns det som att jag står utanför och tittar ner på världen genom ett repat plexiglas, så långt över folket där nere, de som kämpar för saken, så som folk kämpat för saken sedan tidernas begynnelse.

Saken är en och flera miljoner olika ting, men för de flesta är det att motsätta sig någon annans sak. De sitter alla i små vågskålar, och åker någon upp åker någon annan ner. I all evighet. Upp och ner, älskling, alltid upp och ner. Jag betraktar vansinnet med trötta ögon och försöker förstå, men finner ingen som helst logik. Jag fattar ingenting.

Puss
Pappa