Jaha, idag var du hos tandläkaren. Kan det vara din första gång? Kanske andra. Jag vet inte. Som din farmor brukar säga: ”Men David, du är för bedrövlig”. Men jag gissar att det är din första då. Han skulle kolla på din ena framtand som har börjat skifta färg och blivit mörkare, efter att du slog i den i soffkanten. 

Naturligtvis hade din mamma redan ställt en diagnos, skillnaden den här gången var att tandläkaren faktiskt verkade dela hennes farhågor, att tanden kanske var död och skulle behöva dras ut. Som vanligt var du extraordinärt snäll och lätt att ha att göra med. Inget gnäll. Du ville mest åka rutschkana nerför tandläkarstolen. Och under själva undersökningen satt du blixtstilla utan att säga ett pip. Han kände och röntgade och kände igen. Någon gång bet du honom lite tror jag, för hans röst gick upp en oktav, men det var han värd, eftersom han kallade dig ”han” tills din mamma röt: ”Hon!” 

Men bäst av allt, näst efter att du bet honom alltså, var att färgskiftningen till trots så verkade faktiskt tanden vara helt frisk, så den fick sitta kvar. Skönt. Vi firade med lekplats, så att mamma fick leka av sig.  Hon blir så uppspelt om kvällarna annars. 

Puss/pappa