Påståendet att man inte längre kan sätta sig själv i första rummet när man fått barn är lite av en paradox, eftersom barnens välmående styr förälderns. Alltså finns det bara ett läge. Man sätter sig själv i första rummet genom att sätta barnen i första rummet. Om man är människa vill säga, och inte någon defekt avart.

Igår fyllde Milla 10 år. Sommarlovets sista dag. Solsken. Både på himlen och i våra sinnen. Familjen var här. Hundar och ungar, och mor- o farföräldrar. Vi satt ute, fikade, på kvällen åt vi sushi. Ni badade. Ebba och Elsa, Milla och du. (Tänkte skriva om dig och sommaren 2015 i ett eget inlägg senare, just nu är det Milla i fokus. Okej?). Hon fick en actionkamera av Morfar Stig som man kunde filma med under vattnet, så det gjorde ni. Lyckan var total. (Tills den pajade, men jag har bytt den mot en hel idag). Hon fick även en ny cykel av oss och Mormor Katarina, och Morfar Anders. En efterlängtad BMX. Stålgrå med lila detaljer. Oliver tog med henne ut på en cykeltur bort till hennes gamla skola, sent i går kväll. Hon var så lycklig.

Idag började Milla mellanstadiet. Ny skola, ny klass. Kunde blivit så bra. Men första dagen startade med mörker. Jag kände det i magen redan igår kväll. Jag sov dåligt, nervös för hennes skull. Mindes min egen start på mellanstadiet. Ny skola, ny stad, nya barn med nya lekar och ny dialekt. Minns den natten, sista gången jag sov i mammas säng. Minns hur jag grät. Hur hela kroppen skrek att jag inte ville. Att jag skulle vakna ur mardrömmen och åka tillbaka till mina riktiga kompisar.

Men Milla hade ju till skillnad mot mig, med sig några av sina kompisar till nya skolan. Så hon har nog sett fram lite mot det, även om hon var lite nervös i går kväll. I morse cyklade hon och din mamma upp och mötte Elicia, sedan åkte de tre tillsammans till M*sstorpskolan inför uppropet. Sedan, mörker. De skulle gå i samma klass. Elicia och Milla. Som planerat att stödja varandra och cykla tillsammans. Båda två blev helt knäckta. Elicias mamma fick komma och trösta henne, Sanna fick trösta Milla. Det visade sig att ingen av Millas kompisar, som hon umgås med, hamnade i henne klass. De andra tjejerna stod redan i par och höll varandra i handen. Sanna pratade med rektor och lärare, om att få byta. Men det verkar helt omöjligt. Det har bara gått en halv dag ännu, så vi får väl se vad som händer. I värsta fall så byter vi skola, till någon inne i stan, där någon av hennes kompisar går.

Där är vi i historien just nu. Jag vet ju inte hur hon mår exakt i denna stund. Jag hoppas och tror att det blivit bättre under dagen, att hon tycker att det är kul och spännande, att hon fått nya kompisar. Framförallt att lärarna tagit sin största uppgift på allvar, att se till att alla barn mår bra. Jag ger dem chansen att visa att M*sstorps dåliga rykte inte stämmer. Om de inte bjuder till, då kan de ta sin jävla skola och stoppa upp där bajset bor, Juni. Det finns inte en möjlighet i världen att jag tänker skicka iväg min dotter till skolan med magont.

Det har aldrig varit tydligare att ingenting är viktigare än hur barnen har det. Allt annat tappar värde. Det enda som existerat i mitt huvud idag är hur Milla mår. Skiter fullkomligt i allting annat. Jobb, pengar, hus, krig och fred. Ingenting är viktigare än min Milla.

:'(