Jag ser allt oftare på din syster i smyg. Kan inte låta bli. Hennes ansikte trollbinder mig. Speciellt då hon inte vet att jag tittar, för då uppenbarar sig den kvinna hon håller på att förvandlas till så tydligt att jag fullkomligt lamslås. Jag stirrar in i framtiden. Samtidigt som fenomenet fascinerar och gör mig lycklig blir jag väldigt sorgsen och melankolisk. Ibland upptäcker hon mig och frågar vad det är.
”Ingenting”, säger jag då.

Hon är nästan aldrig hemma längre efter skolan, och är hon det så är det tillsammans med en, två, eller tre kompisar, och då är hon liksom inte riktigt hemma ändå. Inte här hos mig.
Men jag är överlycklig att hon har så många nära vänner och att de hittar på saker tillsammans, både ute och inne. Vanligtvis rör det sig om en mix mellan Vilda, Elicia, Stella, och Emilia. Ibland även Hobbe, Joel och Melvin, men grabbarna brukar de oftast träffa ute, eller så hänger de i våran husvagn.
I natt så sov Stella här.

Milla fyller tolv år i sommar, och det är inte bara hennes utseende som skiftar, även saker i hennes beteende. Kanske subtila för utomstående, men högst verkliga för mig. Som att ha varit världens kramigaste och pussigaste (om det är riktiga ord) unge, till att inte längre vara nitisk med godnattpussen. Det kanske inte låter så farligt, Juni, men varje gång hon nöjer sig med att ropa godnatt bakom den stängda dörren till sitt rum, utan att först komma ut och krama och pussa mig, så hugger det till i mitt hjärta. Det är framtiden som ger mig en inblick på vad som komma skall, på att den är ett svart hungrigt hål som slukar allting jag älskar.

Så, ja, det är någonting; jag håller på att förlora henne.