De allra flesta människor försöker nog ställa upp för sina nära och kära så gott det går, i mån av ork, tid och lust. Samtidigt struntar de säkerligen i alla andra. Jag tillhör kategorin själv. Att kalla oss goda vore ingenting annat än hyckleri. Förutom oss finns det dock en handfull speciella individer som alltid ställer upp på alla oavsett och helt osjälviskt, och som alltid är positiva och aldrig talar illa om någon. De är de goda människorna. Men de är så sällsynta så får man äran att lära känna någon av dem har man riktig tur.

Jag har haft den turen, Juni. En av mina bästa vänner, tillika din mammas bonuspappa och morfar åt dig och dina syskon.

Han heter Anders och dog idag.

Bara femtiosju år gammal.

Var är rättvisan i det?