Hej Juni, älskade unge. Du kom precis nyss in till mig här i vardagsrummet med en tjugo år gammal sko och nu rinner mina tårar. Det är den vackraste lilla dojja som någonsin existerat. Inte på grund av märket eller modellen, utan på grund av dess proveniens. När personen som en gång i tiden bar den dök upp, den första vårdagen i april, 1997, vände han upp och ner på hela min värld. Din storebror Oliver, tillika mitt första barn. Jag var tjugofyra år då, din mamma bara nitton.

Naturligtvis älskar jag er barn exakt lika mycket, men när jag fick Milla och senare dig, så hade jag ett hum om vad som väntade. Det hade jag inte första gången. Sannolikt kommer ingenting någonsin i närheten av den kraften igen. Nu när jag håller den slitna röda Niketrainern i storlek 25,5 i min hand attackeras jag åter av känslorna. Den är så liten att jag knappt får ner mina fingrar, ändå rymmer den en hel värld. En värld som inte längre existerar. Därför mina tårar.