Herregud vad fort tiden går. Det har redan gått över ett år sedan jag skrev till dig sist. ”Dålig pappa”, tänker du, men då ska du veta att vi i verkliga livet, utanför den här bloggen, kommunicerar oavbrutet. Förutom när du kollar på din IPad eller Tv, som vi kanske låter dig göra lite för mycket. ”Dålig pappa”, tänker du igen, men hallå! Vänta tills du själv får barn!

Det är mycket som händer nu. Du har börjat läsa, ljudar dig fram till texten. Du har således även börjat skriva. Samma sak där, ljudar. Kan alfabetet, men har fortfarande lite svårt med gemener och blandar ihop Å och Ö. Ditt intresse för både svenska och matematik är makalöst. Du skriver och räknar mest hela tiden, och löser klurigheter i dina pysseltidningar. Du förstår koncepten plus, minus och gånger. Jag blir ständigt förundrad när du efter lite klurande ger mig rätt svar på tal som jag felaktigt trott var för komplicerade. (Se bild nedan)

Du har nästan sjuklig kontroll. Du påminner oss om saker som är inbokade i veckoschemat, saker som jag och mamma är värdelösa på att komma ihåg, som dans, födelsekalas, eller saker som på förskolan, som gympa eller skridskor. När vi springer omkring som yra höns och letar efter kort eller nycklar så kan du, som igår när mamma inte hittade nyckeln till Salong Fideli, säga ”Den ligger i den lilla skålen på bänken i köket”.

Så här såg hallen ut i går kväll (bild nedan) när du förberett inför skogsutflykten på förskolan i dag. Kläder, stövlar, väska med matsäck som du gjort själv. Smörgåsar och två små lådor, en med hallon och en med blåbär, som du naturligtvis har skrivit på.

Jag undrar mycket vad det kommer att bli av dig, älskade unge.