Hittade ett foto av din mamma och hennes kompis Lollo, som unga tonåringar. Trots att jag inte kände henne då väckte den minnen.

När jag var ung… (Hjälp! Jag är hundra år!) … så fick man betala för selfis i en fotoautomat på stan. Man satte sig i kuren, drog för den smutsiga gardinen, snurrade på plastsitsen så att spegelbildens ögonen hamnade i höjd med markeringarna, la i mynt och väntade.

Vi väntade på allting förr, utan att kunna fördriva dötiden med mobil eller iPad. Vänta, vänta, vänta. Som här, på fotoautomater, men även på bussen, på skolskjutsen, på att hemtelefonen skulle bli ledig, till och med på att tv-programmen skulle börja. Sjukt va? Men den spännande historien tar vi nästa gång.

När rutan i fotoautomaten blixtrat fyra gånger reste man sig och gick ut (eller tre gånger, eftersom man tappat räkningen och redan rest sig när sista bilden togs). Först väntade vi på att bildremsan med tre ansikten och en suddig rygg skulle trilla ner i ett litet fack på utsidan av automaten. Sedan väntade vi på att fläkten skulle blåsa bilderna torra, vilket var procedurens mest kritiska fas, eftersom fotoautomaten stod mitt på stan och risken var överhängande att någon man kände skulle passera och se bilderna. Det sista man ville var att framstå som en sinnessjuk narcissist. Hade man tur så klarade man sig från förnedringen och hade man ännu mer tur blev en av bilderna okej. Annars fick man vänta igen. På veckopengen.

Låter omständigt och knappt värt besväret kanske, så här i efterhand. Men det var det, för idag betyder ett sådant foto allena lika mycket som alla dagens digitala mobilselfies, snappar och instagrambilder tillsammans. Sett i backspegeln är den här lilla pappersbilden signifikativ för en hel ungdom.

Puss/ Pappa