Du fick en plats på Gulan! Sörgårdens förskola. Förstavalet. Perfekt. Du börjar inskolning i mitten på augusti. Tills dess får du hålla till godo med ditt skåp och leka med elvispen och kaveln. Men det är inte det sämsta.

Puss/
Pappa

Hej älskling. I dag fyller du tio månader. Grattis. Fantastiskt. Fast tiden gått så fort, och det är som att du föddes i går, så kan jag knappt minnas livet innan dig. Som att du alltid funnits. Märklig paradox.

I måndags på babysången så kröp du in mitt i cirkeln och ställde dig upp. Utan stöd. Du chockade dig själv, stod där förvånad, innan du satte dig ner med en blöjduns. Din mamma jublade inombords. Jag var inte där så hon hade ingen att dela miraklet med. Ingen av de andra föräldrarna reagerade naturligtvis. Jag har sett tendenser, du har påbörjat att ställa dig upp utan att hålla i något hela förra veckan, men blivit lite skraj och aldrig fullföljt. Nu lurar första steget runt hörnet.

Puss/
Pappa

Jaha. Hej Juni. Det var ett tag sen jag skrev till dig nu. En hel vecka. Jag är inne i en märklig period. Jag känner mig kreativ, har ett sug att få skapa, men så fort jag påbörjar något sköljer känslan över mig att allt är helt meningslöst. Jag ska skärpa mig. Har massor roligt att göra. Tatueringar att rita färdigt och rista in i folk. Badrum att bygga, hypotetisk pool att planera. En kropp som måste reduceras och formas.

Ett axplock av veckan i övrigt då: Du har varit på babysång på öppna förskolan. Vi kom en timme tidigt så du fick gott om tid att leka med de andra barnen. Du har varit med på babysången förut, men det var första gången jag var med. Kul. Du gillar det. Viftar med armarna och försöker hänga med i rörelserna. Det var någon som bara var sju månader, men annars var du yngst. De flesta var elva och tolv månader gamla. Men du var ändå långt ifrån sist i utvecklingsstadiet, vilket gladde oss mycket . Vi skrockade nöjt och elakt hela vägen hem åt de misslyckade avarterna till människoyngel som släpade sig fram snett och skevt, likt lytta krabbor, medan vårt lilla geni kröp så symmetriskt, rakt och raskt över golvet. Det gillar mamma och pappa att se. Du förstår Juni, småbarnsföräldrar jämför och lägger stor vikt på allt som är ”tidigt” med sina bäbisar. Som om man fött ett underbarn, ett unikum, för att det kan vifta med armarna till imse vimse spindel. Som om det skulle ge någon sorts fördel längre fram i livet. Men det är väl någon slags inbyggd mekanism, DNA-patriotism. Det handlar inte om någon tävling, inte alls, och alla vet att det mesta jämnar ut sig, men man sover lite bättre när man säkerställt att man iallafall inte fått ungen med det sämsta utgångsläget. Och skulle man fått det så hade man säkert hittat någonting positivt med det också.

Du har varit och hälsat på din mammas kompisar. Först hos Mikaela och lilla Liv. De bor här i Skärblacka. Du träffade dem första gången redan på BB eftersom du och Liv är nästan lika gamla. I fredags var vi inne hos grannen en sväng, Bellas husse och matte. De bjöd på käk. Trevligt. Och igår var ni hos Lotta och Hampus. Du, Milla, Thilde och Mamma. Ni hade en skön dag i vårsolen, precis som vi har här hemma i dag. Sommarvärme, fast det bara är Mars. Vi har varit ute i trädgården hela förmiddagen, och jag sitter fortfarande ute, i bara kortbrallor och t-shirt. Du tog en paus från lek och gunga nu, sover lite middag. Morfar Anders och mormor Katarina är på väg hit, och senare även din morfar Stig.

Och så har vi köpt ett par nya bilstolar. Storleken större, så nu sitter du som en Kung.

Puss/
Pappa

Hej Juni. Har du fått slåss mycket under din uppväxt? Det har jag. Det började tidigt. Redan så smått på dagis och lågstadiet, men blev mer påtagligt i 10-års åldern och upp. Äldre killar retade sig på mig, tyckte att jag såg dryg ut och skulle sätta mig på plats. Det var inget jätteproblem. Jag var aldrig mobbad, och inte heller någon mobbare. Men jag vägrade bli retad, och hade lite för kort stubin, och hamnade ofta i slagsmål.

Men varför hamnade just jag i sådana situationer, när mina bästa kompisar nästan aldrig slogs? Jo, Juni älskling, det ska jag berätta för dig: Det är blicken! Och tyvärr har du ärvt den. När vi tänker eller koncentrerar oss så ser vi arga och dryga ut. Jag har alltid gjort det. Och det har ofta missuppfattas, långt upp i vuxen ålder. Nu, med uppväxten i backspegeln, så undrar jag om inte min aggressivitet är ett framdrivet beteende som aldrig skulle utvecklats om jag sett lite trevligare ut. Det får vi aldrig veta. Men jag hoppas att blicken inte ställt till det för mycket för dig, älskling.

Puss/
Pappa

Överst: jag. Underst: du

Jaha, då var det söndag igen. Det har varit, eller är, din mammas jobbhelg. Fredag kväll, lördag dag, söndag kväll. Men vi har hunnit med mycket ändå. Vi är hundvakt åt lilla Chaplin. Ni gillar varann. Busar och leker. Det jobbiga är att han är så liten att han springer in och ut mellan öglorna i staketet till grannen. Annars är han världens härligaste. I går var vi ute i vårsolen länge. Du gungade, studsade på studsmattan, och lekte på gräsmattan för första gången, medan Milla och jag byggde en koja i hennes klätterträd. På eftermiddagen var vi på Enjoy, Morfar Anders ena restaurang. Åt och drack gott. Trevligt. Hela vår familj, Oliver och Tussi, Anders, Katarina och Emma, moster Sara och dina kusiner. Du trivdes, tittade och åt. Knappt ett pip.

Vädret verkar bli riktigt bra i dag med. Soligt och inte allt för blåsigt. Det kan nog bli en utedag igen. I allafall en promenad i solen.

Puss/
Pappa