Jaha. Jag är inte Spindelmannen

Usch. Jag är gammal nu, Juni. Ännu äldre när du läser det här, om jag fortfarande lever. Någonting hände efter 35. Kroppen började brytas ner. Fram tills dess blev allt bara bättre, man blev starkare, smartare, smidigare, snyggare, piggare. Sen. Boom. Över krönet. Mot avgrunden. Stel. Trött. Nu orkar jag varken tänka eller röra mig. Kroppen svarar inte lika bra på träning, och motivationen dör efter några dagar. Förut var allt så enkelt. Nu så svårt.

Och på toppen av det, i början av förfallet så råkade jag ut för många märkliga grejer. Skumma skador och symtom. Det började med en krossad slemkropp (!? red.anm) i hälen, som i och för sig läkte till slut, även om det tog ett par år. Det var självförvållat. Parkour för feta medelålders män = Idioti. Det kan du skriva upp på en liten lapp och lägga i plånkan. Jag hoppade från ett tak, ner på en container, till en mur, och ner på asfalten. Den smärtsamma landningen hade sett betydligt bättre ut i min fantasi, och gav mig en liten aha-upplevelse ”Jaha. Jag är inte Spindelmannen..”. Så här i efterhand kan det ju verka dåraktigt, men det är väl en del av mänsklighetens försvarsmekanism att lura sig själv att kroppen är lika gammal som sinnet, (17. red.anm.), och förtränga att man närmar sig det oundvikliga slutet.

Nästa märkliga grej som hände lider jag av än idag. Det började i September 2011. Ett förvrängt luktsinne. Låter skojsigt va? Det är det inte. Det började med att jag kände en svagt röklukt. Varför vet ingen riktigt, men straxt innan, i samma veva så släckte jag en motorbrand och blev exponerad för röken, jag slutade även att röka, och jag fick ett kraftigt slag i tinningen. Dock inte samtidigt, men samma månad. Det började med att jag trodde att det brann, i bilen, i huset, gick och letade bränder, öppnad fönster och vädrade. Doften blev starkare och efter ett tag kunde jag inte andas, som att stoppa huvudet i bolmande rå brandrök, fick panik och trodde att jag skulle dö av syrebrist, och fick åka upp akut. Men ingen kunde laga mig, nu allt är kollat, lungröntgen, syresättning, huvudscan, näs- och psykdoktorer, och så länge det är konstaterat att det inte är något farligt så görs inget mer. Fick rådet att intala mig själv att det är en illusion. Omöjligt. För mig är det på riktigt. Jag fick även veta att det kunde växa bort, men hade det inte försvunnit inom ett år så skulle jag antagligen aldrig bli av med det. I dag, snart tre år senare, så fick jag veva ner bilrutan på väg till jobbet för att jag skulle kunna andas. Problemet är ju att det inte hjälper med frisk luft efter som det inte finns någon rök på riktigt. Det jag får göra vid sådana situationer är att hålla för näsan och andas genom munnen. Det funkar mot lukten, med bihålorna värker. Nu på senare tid så har jag upptäckt att en del dofter alltid triggar igång det. Vissa parfymer, godis, doftljus. ”Fel” sköljmedel kan förstöra hela min tillvaro. Jag känner alltså inte originaldoften alls, så det kan vara svårt att härleda det till något specifikt. Men t.ex. schampot Jane Hellen, en doft som jag bara älskade förr, den kan jag inte känna alls längre. Den har förvandlats till en blandning av stark brandrök och damm. Stoppar jag ner näsan i flaskan så kan jag inte andas. Andra märken kan vara helt doftlösa, medan vissa kan vara helt normala. Jag har bollat med tanken att döda luktsinnet helt när det är som värst, men att aldrig någonsin kunna känna doft eller smak, då blir världen bra fadd. Skumma grejer. Svårt att förklara. Jag ska göra ett sista försök, kognitiv beteendeterapi.

Och så har jag en värk i höger testikel. Ibland olidligt, ibland nästan inget. Har haft det i ett par månader snart tror jag. Även det är nu konstaterat att det inte är något farligt, och ingenting mer görs åt saken. Ingen prostata- eller testikelcancer, vilket är det första man tänker, det ENDA man tänker på, tills någon bevisat motsatsen. Inga roliga undersökningar heller. Prostatan kollar man genom ett finger i stjärten. Och medan jag låg där i fosterställning, och den unge läkaren och jag var ett, så passade jag på att fråga om han någonsin ångrat sitt yrkesval.  Nej, det gjorde jag inte, men jag tänkte det. Stackars sate, vilket skitjobb.

Testikelcancer kollar man genom att röntga. Ultraljud. Om du blivit mamma än så vet du hur det går till. En klick varm vaselin, och sen ett evigt gnidande fram och tillbaka, runt, runt. Lite skönt. Fast det är roligare att leta foster än cancerknölar. Det började med att jag fick ”klä om” bakom ett skynke, vilket innebar att jag fick göra en full Kalle Anka, dra av mig brallor och fillingar, traska ut i rummet med bar underkropp, och lägga mig på röntgenbritsen med hela klasen i spotlightljuset. Väldigt luftigt, men lite onaturligt i sin naturlighet. Hur som helst så sa läkaren att det såg riktigt bra ut. .. Sen började han undersöka mig. Hehe. Jag fick vänta på svaret i någon vecka, och som sagt, även det såg bra ut, det var inget farligt. Men den molande värken finns där fortfarande, och det finns roligare ställen att ha ont på.

Jaha. Så är det. Jag samlar på mig smärtor och symtom som förvisso inte är farliga men som inte kan botas. Väntar med spänning på nästa grej. Så, nu har jag gnällt färdigt. :)

Puss/
Pappa.

P.s
Helt otroligt! Precis just nu ringde kirurgen. Jag höll andan till han förklarat sitt ärende. Var helt säker på att han skulle säga att de hade missat en tumör på röntgenbilderna. Det hade de inte, det var ”i stort sett” uteslutet, han gjorde bara en uppföljning. Däremot så tyckte han att jag skulle boka en tid på vårcentralen, för en second opinion. Hmm. Känns inget bra. Om jag dör, stäm dom!
d.s

P.s 2
När jag försökte välja en passande bild till det här inlägget så kom jag att tänka på en historia som en polare Helander drog för över tio år sedan:

En liten gumma klev in i en affär, – Hej, jag skulle vilja köpa en klocka!
Mannen bakom kassan tittade frågande på henne och svarade, -Vi säljer inte klockor, vi kastrerar katter.
Gumman kliade sig i huvudet och sa. – Men om ni kastrerar katter, varför har ni då klockor i skyltfönstret?
-Ja., svarade mannen bakom kassan, – ..har du något bättre förslag?
d.s

20140307-150118.jpg

Tre syskon

Jag funderar ofta på hur era liv kommer att bli. Här följer en vision jag ser, en av tusen möjliga historier som kan finnas där framme i  din tid:

Milla hon följde lagar och regler. Oliver och Juni bara slogs. När det var dags för den årliga bilsemestern rymde han och hon till skogs.
Milla hade vänner som segla till Sandhamn, Oliver fyllde huset med fest, och om nån sa att Juni var för ung för att vara med sa Oliver att hon var hans gäst.
Milla hon höll sig till mig, och de andra till Sannas förstås. Jag sa: Ni tror ni kan allt det här, men tids nog får ni se vad det är att verkligen slåss.

Milla tog sig in på Handels med glans, Oliver läste filosofi. Juni gav upp plugget i nian och allt hon hade var ett liv utan nån större mening i.
Nu slogs Oliver och Milla, och Juni tittade på. De slogs med ord, slogs om rätt och fel. Juni drack pilsner på stranden och spela gitarr. Hon tänkte inte bli det här samhällets träl.
Milla gick ut med stipendiet i hand, Oliver ockupera och skrek: Ner med kapitalet, ner med allting! Milla sa: det där är en farlig lek.

Milla tog planet till staterna, Oliver klättra i partiet. Han försökte att få Juni att lämna stränderna, han sa: närhelst du känner för det, kom hit!
Han bjöd på vin och en massa böcker och talade om medvetenhet och plikt och om solidaritet och massan och makt, och allt som måste komma en dag på sikt. Han stack till Kuba i maj, skulle spela och sjunga, och leva fritt i ett befriat land.

Från Kalifornien kom ett vykort till Juni, Milla skrev: Kom hit, det här är framtidens land. Idag jobbar hon i Silicon Valley. Hon har man, barn, villa, hund, och pool, fyra bilar och tjugotre kanaler, och högt ovan allt en alltid lysande sol.
Juni kom förbi där när hon var på luffen. Milla sa: Stanna kvar här, jag ska hjälpa dej fram. Kapitalet är spännande och flexibelt. Jag har alltid plats för en framtidskvinna.
Hennes man börja gråta efter fyra martinis, och dottern skrek och de gick ut. Vid poolen sa hon: Det är lite spänt här ibland, men i Amerika kan allt redas ut.

Och månen lyser så tyst och kall i natt, och de väntar på värmen från söder. Det var ingenting särskilt med dem, tre syskon, med hjärtan som glöder.

Juni kör taxi ibland när hon måste, annars skriver hon och målar en del. Hon bor omodernt, men har en vän som kommer och värmer henne varannan kväll.
Hon reser och väntar och tänker på allt som hänt genom alla år. Och Oliver kommer dit ibland och slickar sina sår.
Ungarna nere på fiket, de fattar inte vad han pratar om. De har sina liv att leva, sin framtid, sitt hopp. Oliver varken kan eller vill dom bry sig om.

En natt i september, innan allt det här ännu hänt, smög Oliver och Juni ut, de såg Milla sitta i sitt rum och läsa, som om läxorna aldrig ville ta slut.
De tog sig fram genom mörkret ner till sjön, och slog sig ner på bryggan, de två. Oliver la armen runt Junis axlar och sa: Det finns flera vägar att gå.
Men vad som än händer, vad som än sker, så ska du och jag alltid hålla ihop. Och de hörde nånting uppe från huset det lät som ett skrik, lät som ett rop

Och månen lyser så tyst och kall i natt, och de väntar på värmen från söder. Det var inget särskilt med dem, tre syskon, med hjärtan som glöder.

Stämmer det Juni? Det kanske inte är en vision, och jag kan ha influerats lite av Ulf Lundells ”Tre bröder”.
Okej,. jag rippade den rakt av. Hehe. Men det är ändå ett möjligt scenario! Ett av tusen.

Puss/
Pappa

20140304-234843.jpg

Terrorbalans, Semlor

Hej Juni. Det är hårt klimat i världen nu. Igen. Ett svart moln glider in från öst. Jag får Kalla kriget-vibbar. [USA-Ryssland på 70- 80-talet. Där två stormakter vansinnigt kapprustade för fullskaligt världskrig, vilket ledde till att ingen av dem vågade anfalla den andre, så kallad Terrorbalans, med Europa i mitten, järnridån. Berlinmurens fall 1989, när öst mötte väst, kom att bli slutet på det kalla kriget och symbolen för frihet, och alla blev glada och pastellfärgade]. Nu är det kris i Ukraina. Ryssland marscherar in. Västvärlden protesterar lojt, och agerar med frysta handel- och militära samarbeten. Är inte så insatt som jag borde kanske, vilket är väldigt självvalt. Jag låter så mycket elände jag bara kan flyta förbi för att jag ska orka må bra. Visst, egoistiskt, men det finns inget annat alternativ, jag har provat att bry mig och det slutade bara med att jag hatade alla och blev bitter. Jag hatar bittra människor. Ja, du förstår problematiken. Men nu går det ju inte att undgå allt, jag tror att det var så att Ukraina valde ett samarbete med Ryssland istället för EU, men klarade inte av det, en ny regeringen tillsattes och den blickade mot väst. Putin blev putt. Ja. Som du märker är jag inte någon nyhetsreporter. Nu pratar vi om något roligare. Semlor. I dag är det den officiella fettisdagen. Vi har i ärlighetens namn fuskat några gånger redan och ätit ett par dussin faktiskt. Men idag gör vi det med gott samvete! Vi älskar dem, alla i familjen utom Milla. Hon får Kvarg.

Puss/
Pappa

Du är inte bara glad

20140304-115216.jpg

Kaosbarn

Du trivs i kaos. När man är helt ensam med dig kan det vara klurigt att roa dig, men när det händer grejer runt dig mår du som bäst. En flock lekande hundar och nån katt att jaga, några stökiga ungar, och ett par mor- och farföräldrar på toppen. Sorl, musik, och samtal. Ju mer desto nöjdare blir du. Eller åka vagn, gå på stan, eller handla i mataffärer. Inte ett pip. Bara stora ögon.

Puss/
Pappa

Bobbycar från Katrin

20140302-121201.jpg

Bus med Bella

20140302-121405.jpg

Med Milla på Ica

20140302-121549.jpg

Hos Mormor och leker med Zelda

20140302-121706.jpg

20140302-121739.jpg

Selfie med brorsan

20140302-121851.jpg

Sång

Vi sjunger mycket. Du gillar sång. Mest ”En kulen natt” och ”Imse vimse spindel” för de tillhörande rörelsernas skull. Du försöker hänga med, och viftar koncentrerat med de knubbiga små armarna. När du ska sova blir det vad jag råkar ha i huvudet. Typ: Billy Bragg – Rotting on remand, eller hyllningssången om den irländska nationalhjälten James Connolly, eller Dive – Captain Nemo. Men oftast blir det Trollmor. Jag kan inte texten, men jag brukar köra ”När trollmor har lagt sina elva små troll, och bundit fast dem i svansen, så sjunger hon sakta för elva små troll, de finaste ord hon känner. O ajajajaj buff, o ajjajajaj buff, o ajajajaj buff buff, o ajajajaj buff.”, och så jag upprepar de raderna ett par gånger. Räcker inte det, om du inte somnat, så nynnar jag bara melodin i all evighet, som en hypnotisk hymn.

Puss/
Pappa

20140302-110657.jpg

Grannens hundvalp Bella passar på. Tillfället gör tjuven.

Världen står stilla

Dimman klär in kvarteret. Den råa fukten tilltalar mig idag. Jag tömde upp ett bad och sjönk precis ner i det heta vattnet. Har väntan i sinnet, och bara händerna och halva huvudet över ytan. Story of my life.

Oliver är hos Tussi. Sanna, Milla, Thilde och din mormor är på Fiskmagasinet. Du är hos moster Sara och leker med kusinerna. Ebba och Elsa. Och jag ligger här. Bedövad. Orörlig. Låter vattnet isolera min ljudbild, så att det enda jag hör är min egen långsamma andning.

Världen står stilla.

20140301-133250.jpg

Klara, färdiga..

Vi står i startgroparna och väntar. Håller andan. Det värsta är över och vi närmar oss den bästa tiden på året. Våren. Ljuset, solen, förväntningarna. Att äntligen få öppna balkongdörren och släppa in nytt syre och höra hur fåglarna kvittrar. Nära nu, Juni, nära nu. Vi hade en liten smygis redan igår. Solen sken och det var säkert 7-8 plusgrader.  Jag monterade ihop studsmattan till Milla. Ebba och Markus kom och hälsade på, och grannen kom över med sina tre hundar som lekte med Tila på tomten. Och i mitten satt du och såg allmänt nöjd ut. På eftermiddagen tog vi en sväng förbi din farmor och farfar i Mottorp och åt ärtor och köttbullar.

Du har varit feberfri i två dagar, och är på mycket bättre humör. Som en ny unge. Näsan rinner lite fortfarande men bara när du ska sova. Du kryper, sätter dig upp, och ställer dig upp obehindrat nu. Vi fick lov att sänka din sängbotten för att du inte skulle klättra ur. I går stod du själv mitt på golvet utan stöd i flera sekunder, men det där med att prata, säga ord, har du slutat med. Inte ett ”Mamma”, ”Katt”, eller ”Hej” på flera dagar. Bara ”Dadadada”, hela tiden.

Puss/
Pappa

20140224-105632.jpg

20140224-105701.jpg

20140224-105746.jpg

Stick i fingret och drömnatt

Du sover middag nu så jag passar på att skriva lite. Du har haft feber i över en veckas tid nu. Inte mycket, men ändå feber, runt 38, och som mest 38,7 i går eftermiddag. Även om du varit pigg så kändes det inget bra att det hållit i sig så länge, så gick vi och kollade upp det på vårdcentralen i går. Kollade öronen, halsen och tog ett stick i fingret.  Du sa inte ett pip under hela undersökningen, även om det var lite bökigt att få dig att öppna munnen. Sticket i fingret märkte du inte ens. Det var ingen fara med dig i alla fall. Ett virus. Bara att fortsätta med Panodil och Nezeril sa tant doktorn. Och i morse var du faktiskt feberfri. Men nu innan jag la dig så tyckte jag att du var lite varm igen.

Nätterna har väl, enligt din mor, varit halvtuffa under den här veckan. Men i natt sov du ensam med mig för att Sanna skulle upp och jobba tidigt, och du sov jättebra. Somnade vid tiotiden i går kväll, gnällde till lite vid midnatt, fick nezeril och en slurk välling, och sov sedan till 06.25, då du åt och somnade om igen till hela 09.30. En riktig drömnatt.

Just det, vi passade på att väga dig i väntrummet,medan vi väntade på läkaren. 11,2 kilo.

Puss/
Pappa

20140222-123010.jpg

Du, just nu, multivaccineras

I bollhavet på busfabriken, tillsammans med din syster och kusin. Du har varit lite småsjuk ett tag nu. Pigg, men täppt när du lägger dig, och lite lätt febrig. Så vi testar Obelixmetoden. Låter dig ramla i grytan med alla stans snoriga ungars sjukdomar, med förhoppning om att du blir resistent livet ut.

Puss/
Pappa

20140220-145047.jpg

20140222-124152.jpg