Ni pysslar. Gör asfräna dockor av strumpor och ris. 

Puss/Pappa

Din mamma och syster. Cypern

Milla redo för trick or treat. Halloween

Syskonkärlek

Glad plutt. Ligger i hammocken och torkar i solen efter badet

När jag vill ha lite lugn och ro.

Uterumshäng med Milla, Ojja och Tussi

Uterumshäng med Tila

Audrey Hepburn på ICA

Milla och Mormor. Millas födelsedag, 10 år

En bilbild. Vet inte hur den hamnade här. Men den representerar din stil bra. Färgglad

Du och din mamma på stranden. Cypern

Den här är tagen utanför vårt hotellrum. Cypern

Och här bygger du sandslott på stranden. Också Cypern

To be continued..

Var var jag? Jo, sommaren. Jag minns den knappt. Jag är dålig sådär. Skriver jag inte ner saker direkt så fastnar de sällan. Däremot händelser från tio- tjugo- trettio år sedan kan vara gnistrande klara, inkluderat miljöer, dofter, och känslor. Det finns säkert en logisk förklaring till det. Det går tillbaka till min lilla tes om att livet är indelat i perioder. Det kan vara arbete, förhållande, skola, flytt, barn, husdjur, sjukdom, dödsfall, intressen, musik, sport, m.m. Vad som helst egentligen, som bryter av, avslutas eller börjar. Man minns alla de olika perioderna, men inte innan man lämnat dem. Svårt att veta vad som kommer att fastna från den man för tillfälligt befinner sig i. Näst intill omöjligt faktiskt. Och ju längre man befunnit sig i samma period desto diffusare ter sig enstaka händelser i den. Som sommaren 2015 tex. Eller min sju år långa period på samma företag, som håller på att avslutas nu. Dagar och månader flyter ihop till samma gråa smet. Förhoppningsvis kommer man -eller får hjälp med det, som jag just nu- till insikt att det är dags att avsluta, och börja på något nytt.  Egentligen handlar det om intryck. Träffar man samma klick människor, bor på samma ställe och går till samma arbete vecka ut och vecka in, så kan man säkert fortfarande ha ett kärleksfullt liv som man stortrivs med, men man lär inte matas med unika intryck och kommer därför inte minnas enstaka detaljer och händelser. Och meningen med livet är att samla så många minnen man bara kan, så att man har något att tänka på när det är dags att luta sig tillbaka. 

Sommaren ja. Jag återkommer med den. Tror jag måste fråga någon, eller leta upp lite bilder för att påminna mig. Det jag vet är att den var en slow starter, vädermässigt, och att den tog sig på slutet. Och att vi förlängde den med en av de bästa resor vi varit på. Althea Beach, Fig Tree Bay, Cypern. 30 grader i luften och 26 i havet. Hotellstranden var långgrund och låg i en liten vik. Milla och Jag snorklade, och du simmade som en fisk med dina armpuffar. I timmar varje dag. Underbart hotellrum, markplan, fem meter från poolen och trettio från stranden. Svårt att förklara, men vi hade det ljuvligt, Juni. Ska lägga ut lite bilder sen så att du förstår. 

Men nu är det höst. Förvisso ganska varmt fortfarande. 11 grader i morse. Säkert ännu mer nu. Ja. 13 ser jag. Jag sitter på gymmet och skriver det här, du är på dagis, Milla i skolan, Oliver i skolan, och mamma smygjobbar lite på sitt framtida nya arbete. Hon är med i en förändringsfas, ett periodskifte. Hon har sagt upp sig från Psykakuten där hon jobbat så länge jag kan minnas, och börjar i den privata sektorn i mitten av december. Dagtid. 

Oliver, Anders och Katarina, och Sara, står även de i startgroparna för nya perioder. Oliver: Körkort och bil. Full frihet. Och Anders och Katarina har köpt hus, och renoverar för fullt. Byter stad dessutom, från Norrköping till Finspång. Sara sa upp sig från sitt arbete på Gotthuset och började plugga. Till sjuksköterska tror jag.  

Det har varit en tuff månad med dagislämningen. Jag sa någongång att vi blivit bortskämda, men även att jag visste att det skulle komma ändras. Det gjorde med råge. Gråt, gråt, gråt. Men så helt plötsligt i slutet av förra veckan var du som vanligt igen. Skitglad, traskade in som om du ägde stället, glömde mig, så att jag fick gå mot bilen med en känsla av att ha blivit dumpad. Vet inte vilket som är att föredra. Jo, att du är glad naturligtvis. Tror att det som fick dig att bli glad igen var att du fick ta med dig en ny nalle och visa för Sebbe, Alvin, och Meja i fredags. Imorse räckte det inte med nallen. Bollen med. Går det i den här takten får jag nog hänga på släpvagnen i slutet av veckan. 

Bilden nedan är från i morse. 

Puss/

Pappa

Påståendet att man inte längre kan sätta sig själv i första rummet när man fått barn är lite av en paradox, eftersom barnens välmående styr förälderns. Alltså finns det bara ett läge. Man sätter sig själv i första rummet genom att sätta barnen i första rummet. Om man är människa vill säga, och inte någon defekt avart.

Igår fyllde Milla 10 år. Sommarlovets sista dag. Solsken. Både på himlen och i våra sinnen. Familjen var här. Hundar och ungar, och mor- o farföräldrar. Vi satt ute, fikade, på kvällen åt vi sushi. Ni badade. Ebba och Elsa, Milla och du. (Tänkte skriva om dig och sommaren 2015 i ett eget inlägg senare, just nu är det Milla i fokus. Okej?). Hon fick en actionkamera av Morfar Stig som man kunde filma med under vattnet, så det gjorde ni. Lyckan var total. (Tills den pajade, men jag har bytt den mot en hel idag). Hon fick även en ny cykel av oss och Mormor Katarina, och Morfar Anders. En efterlängtad BMX. Stålgrå med lila detaljer. Oliver tog med henne ut på en cykeltur bort till hennes gamla skola, sent i går kväll. Hon var så lycklig.

Idag började Milla mellanstadiet. Ny skola, ny klass. Kunde blivit så bra. Men första dagen startade med mörker. Jag kände det i magen redan igår kväll. Jag sov dåligt, nervös för hennes skull. Mindes min egen start på mellanstadiet. Ny skola, ny stad, nya barn med nya lekar och ny dialekt. Minns den natten, sista gången jag sov i mammas säng. Minns hur jag grät. Hur hela kroppen skrek att jag inte ville. Att jag skulle vakna ur mardrömmen och åka tillbaka till mina riktiga kompisar.

Men Milla hade ju till skillnad mot mig, med sig några av sina kompisar till nya skolan. Så hon har nog sett fram lite mot det, även om hon var lite nervös i går kväll. I morse cyklade hon och din mamma upp och mötte Elicia, sedan åkte de tre tillsammans till M*sstorpskolan inför uppropet. Sedan, mörker. De skulle gå i samma klass. Elicia och Milla. Som planerat att stödja varandra och cykla tillsammans. Båda två blev helt knäckta. Elicias mamma fick komma och trösta henne, Sanna fick trösta Milla. Det visade sig att ingen av Millas kompisar, som hon umgås med, hamnade i henne klass. De andra tjejerna stod redan i par och höll varandra i handen. Sanna pratade med rektor och lärare, om att få byta. Men det verkar helt omöjligt. Det har bara gått en halv dag ännu, så vi får väl se vad som händer. I värsta fall så byter vi skola, till någon inne i stan, där någon av hennes kompisar går.

Där är vi i historien just nu. Jag vet ju inte hur hon mår exakt i denna stund. Jag hoppas och tror att det blivit bättre under dagen, att hon tycker att det är kul och spännande, att hon fått nya kompisar. Framförallt att lärarna tagit sin största uppgift på allvar, att se till att alla barn mår bra. Jag ger dem chansen att visa att M*sstorps dåliga rykte inte stämmer. Om de inte bjuder till, då kan de ta sin jävla skola och stoppa upp där bajset bor, Juni. Det finns inte en möjlighet i världen att jag tänker skicka iväg min dotter till skolan med magont.

Det har aldrig varit tydligare att ingenting är viktigare än hur barnen har det. Allt annat tappar värde. Det enda som existerat i mitt huvud idag är hur Milla mår. Skiter fullkomligt i allting annat. Jobb, pengar, hus, krig och fred. Ingenting är viktigare än min Milla.

:'(

Jaha. Då har vi nått vägs ände. Två år har passerat sedan den där söndagsmorgonen då du tyckte att det var dags att komma ut och ta över världen. Nästan en månad tidigare än beräknat, otålig tjeja. Och det är ett år sedan förra boken slutade och den här tog vid. Så vad har hänt de senaste tolv månaderna då? Vi tar väl de tråkiga nyheterna först, så att vi blir av med dem: Jag har blivit ett år äldre. Så till det positiva:

Den största skillnaden är väl att Gulan äntrat ditt universum, dagiset, och gjort det så mycket större och rikare. Du har fått massor med nya bekantskaper och vänner. Jag frågar dig varje dag om du haft roligt, och vad du har gjort, och du svarar alltid samma sak: ”Bebbe”. Du menar att du lekt med Sebastian, din inskolningskompis på dagis. Svaret går lite på automatik tror jag, och behöver inte nödvändigtvis betyda att du lekt med honom just den dagen. Men han är onekligen speciell för dig. Även Becca, Signe och Alvin brukar komma på tal. Du trivs där. Och det verkar som att de andra barnen gillar dig med. Det är nästan alltid någon som glatt ropar ditt namn och kommer springande när vi kommer på mornarna. Jag kunde inte önskat mig något mer av en förskola om jag försökte. Det är en härlig grupp ungar, och personalen är fantastisk.  Och lyxen av att det är så nära, bara är fyra villatomter mellan vårt hus och ditt daghem, och högst två minuters promenad med vagnen. Bättre blir det inte.

Din mamma har startat ett eget företag. Hon slätar ut rynkor och och fyller på läppar på folk. Har ett samarbete med sin gamla barndomskamrat, Ettan, som driver en skönhetssalong i Linköping. Det är inget heltidsjobb, mer en lukrativ hobby, så hon har kvar sitt vanliga arbete på sjukhuset. Psykakuten. Men det går bra, hon tycker att det är roligt, och kundkretsen ökar för varje månad.

Oliver har hunnit fylla arton år. Myndig. Vuxen. Vi övningskör massor, och han har blivit jätteduktig, det har börjat släppa rejält. Han har förvisso bara kört en lektion på körskolan ännu, men ska börja kontinuerligt nu i sommar. Det kommer gå som en dans. Annars åker han fortfarande skateboard, och är fortfarande tillsammans med sin Tussi. På måndag ska han på ett informationsmöte angående ett sommarjobb som han sökt, vid betongen, skateboardparken i Himmelstalund. Jag antar att han har fått jobbet då, om han blir kallad på möte. Hoppas. I övrigt läser han massor, mest fakta, och vet otroligt mycket inom fotboll, musik, politik, historia, religion och geografi. Han har väntat länge på att få fylla arton, inte för att få gå på krogen, utan för att få anmäla sig till tv-programmet ”Vem Vet Mest”. Hoppas han blir antagen.

Milla. Mycket vänner, både killar och tjejer, i olika konstellationer. Mycket intriger. Hoppar studsmatta, åker sparkcykel, badar. Videobloggar gärnet. Hoppas filmerna finns kvar på Youtube så att ni kan se dem där borta i framtiden (Hoppas Youtube finns kvar), (Hoppas framtiden finns kvar). Jättekul att höra henne prata. Det är mycket som går runt i det lilla huvudet, och det är ju, liksom det jag skriver här, ett dokument från vår tid och din och Millas barndom. Ni har kul ihop, hon känner starkt ansvar, är rädd om dig, och tar hand om dig. Nu i veckan som passerat har hon hämtat dig på dagis två gånger själv. Igår när hon passade dig, medan jag hämtade Oliver vid pendeln, så klädde hon på dig och tog med dig och din nya sparkcykel bort till parken för att du skulle kunna få åka på riktigt, och inte bara inomhus. Gullunge. Men sedan kan hon tröttna med, ganska ofta faktiskt, och vill vara ifred med sitt pyssel eller sina kompisar. Och hon vill helst inte att du ska vara i hennes rum alls, hennes borg. Hon fick beröm på utvecklingssamtalet. Snäll och lugn, och duktig i skolan, speciellt på bild, engelska och matte. Och även på svenskan, vilket kom lite som en överraskning faktiskt, eftersom hon brukar beklaga sig och säga att hon alltid har alla fel på veckans ord. ”Alltid alla fel” låter ju inte jättepositivt.

Du. Du kan ta på dig själv. Byxor, skor, tröjor, jacka. Du gillar att sno andra familjemedlemmars kläder, och brukar gå runt med Millas topp som kjol, någons tröja som klänning, eller ett par simglasögon som halsband. Du är rörlig. Hoppar, klättrar, och springer. Cyklar på trehjuling, och kan ta dig fram på tvåhjulig sparkcykel. Du tar dig upp var du vill, släpar runt stolar och pallar i hela huset. Brer din egen smörgås, och sitter på vanliga stolar när du äter. Du gillar fortfarande att bada, men är inte längre lika förtjust i att tvätta håret. Det går, men under protest. Du har kissat på pottan ett par gånger, mest för att du tycker att det är roligt, men du är långt ifrån blöjfri än. Nätterna har varit riktigt bra nu. Du sover fortfarande i vår säng, mamma och jag turas om att sova med dig, beroende på vem som behöver sömnen mest. Men nu är det nog läge att du får sova i din egen säng igen. Fast det är ju lite mysigt att plötsligt känna en varm liten hand leta sig fram till ansiktet och kontrollera att man finns kvar.

Talet går väl så där tycker jag. Alltså, du pratar massor. Dina dagisfröknar har påpekat det flera gånger. Att det händer grejer med ditt tal. Och det gör det. Treordsmeningarna poppar fram som popkorn. Men uttalet älskling. Där får du skärpa dig. Vi i familjen fattar det mesta, men vi har fått lära oss ett helt nytt språk. Människor som inte är runt dig dagligen har garanterat svårt att förstå dig. Du använder förvisso samma ord varje gång till samma sak, men det saknas ofta logik. Vissa förstår jag var de kommer ifrån, som, Nuni – Juni, Mia – Milla, Maan – Banan, Moppe – Öppna, Ojja – Oliver. Men sen har du några helmärkliga ord för vatten, täcke, blinka, och sova, och några till, som inte har någon förankring i verkligheten.  Jag kan inte ens skriva ner dem. Istället för att lära dig rätt ord, så lär vi oss förstå ditt nya ord. Och fast vi försöker använda oss av det riktiga när vi talar till dig, och du uppenbart förstår vad vi säger, så envisas du ändå med att använda ditt hemsnickrade. Det här kan bli ett problem för dig när du kommer ut i arbetslivet.

I övrigt så pussas och kramas vi mycket här borta. Och vår lilla sfär är en härlig bubbla att befinna sig i just nu, och jag tänker göra allt som står i min makt för att den ska fortsätta vara det.

Vi ses i framtiden. Puss. Älskar dig

/Pappa

  
På Toys R Us, dagen innan din födelsedag. Drömsk blick . 

”Niv” om toaletten är låst . 

På busfabriken. Du halkade och slog i näsan så att du fick näsblod 

Farmor och Farfars nya växthus i Mottorp. 

Hundvakt åt Zelda i en vecka. Mormor och Morfar Anders var på semester. Mallis . 

Gruppbild i Katrineholm. Din mormors födelsedag . 

Milla hade fått kläder av Engla. Du snodde en jacka . 

Gruppmys i soffan. Jag fick inte vara med. 

Kaffe i gräset utanför Farmor och Farfar i Mottorp 

  -Tok-Maja!  

-Nä. Pappa ”pottenmaja”

Så då har du fyllt två år. Gratulanterna på plats var många. Så många att jag inte minns dem alla, men här är ett litet utkast (de viktigaste): Jag, Mamma, Milla, Oliver & Tussi, Morfar Stig, Mormor Katarina & Morfar Anders & Moster Emma, Farmor Åsa, Farfar Göran, Moster Sara & kusin Elsa, Anna-Karin & lilla Noa, Fia & lilla Caspian, Lotta & Hampus. Fullt hus.

Tyvärr regnade det och var lite småkyligt, så vi kunde inte vara ute. Inte vi andra alltså. Du var ju ute så klart. Det vädret finns inte som kan stoppa dig från att gå ut och leka. Du kan sitta lugnt i storm och spöregn, prata för dig själv och gräva i sandlådan, medan jag står inne i uterummet och skriker mig hes för att få dig att komma in.  Det ryktas att det inte kommit så mycket nederbörd någon Maj i Sverige som Maj månad 2015, på över 160 år. Sedan 1855 alltså. Så det är ju bra. Att du gillar regn, menar jag.

Vi åt tårta, du lekte med dina presenter, docka, ett lamm, en häst som gnäggar och går, mat till ditt leksakskök, fina kläder, böcker, ett tält, en sparkcykel. Jag vet inte om du fattar varför du fick så mycket grejer, men du var överlycklig. Och en egen studsmatta. En lite mindre med skyddsnät, till skillnad mot Millas stora. Så nu kan du klättra in och ut och studsa själv, utan att man måste springa runt på tomten som en bandymålvakt med hjärtat i halsgropen, livrädd för att du ska fjonga över kanten, i timtal för att du vägrar kliva ner. 

Puss/Pappa

Hej Juni. Nu har du funnits i två år, så när som på en dag. Det är måndag, klockan är tio på kvällen och jag sitter och väntar på färjan vid Stegeborg. Din storasyster skulle sova över med skolan i Brevik, men hon fick akut kräksjuka nu på kvällen och jag är på väg för att hämta henne. Snarare akut svartsjuka, gissar jag. Hon är livrädd att vi ska ha kul utan henne, och att hon skulle missa din födelsedagsfest i morgon. Nu kommer färjan. Hörs lite senare. 

Puss/ Pappa

(Text saxad från 2009,  fyra år innan du fanns)

Har haft den bästa morgonen på väldigt länge. En droppe ren koncentrerad kärlek ploppade rakt ner i mitten av mitt hjärta och tinade den nedfrysta bastarden. En droppe äkta kärlek som nu ligger i sitt rum och tittar på Madicken. Jag hör hennes gurglande skratt därinne då och då. Kan inte låta bli att le. Fan vad jag älskar den underbara lilla skitungen. Jag tror hon är den enda som tycker om mig på riktigt. Kravlöst. Hon är iallafall den enda som sagt att hon älskar mig ännu i år, och den enda jag sagt det till.

Jag vaknade bredvid min lilla sockerkorv i morse. Bara hon och jag. Hon sov fortfarande. Jag låg länge och bara tittade på henne. Njöt av hennes närhet. Denna fantastiska varelse som låg bredvid mig och andades tungt. Jag strök bort det långa blonda håret från hennes söta ansikte för att kunna se henne bättre. Då, precis som att hon kände att jag betraktade henne, slog hon upp sina ögon, mötte min blick och log. Hennes stora blå lyste upp hela sovrummet så att det kändes som att fåglarna började kvittra och knopparna slog ut. Tror våren vaknade just där och då. Jag log tillbaka.

”God morgon älskling. Har du sovit gott?” Hon sa ingenting, bara nickade och gäspade. Sen kröp hon upp i min famn, kramade mig hårt och sa: ”Jag älskar dig Pappa. Du är den bästa pappan i hela jordklotet!” Det flashade snabbt förbi bilder på jorden som en behållare fylld med pappor. Jag kramade henne, pussade henne på pannan och svarade ”Och du är den bästa lilla flickan i hela världen. Älskar dig så mycket, Pruttunge!” ”Hihi prutt…. Mmm, vet du Pappa, jag kommer alltid älska dig, alltid… i hela livet!”